Solvärmesystem för hög täckningsgrad - Load adapted concentrating collectors for high solar fractions

Dagens kombisolvärmesystem för enfamiljshus har i storleksordningen 10 m2 solfångare och kan täcka i runda tal 10 ? 30 % av det årliga värmebehovet. Ökar man solfångarytan för att öka solvärmetäckningsgraden uppstår det vanligtvis en överproduktion av värme sommartid viket kan orsaka problem i form av termisk utmattning av material, att material förstörs eller att säkerhetsventiler utlöses med driftsstopp som följd. Vidare förkortas glykolens livslängd radikalt och detta kan ge följdskador såsom korrosion, beläggningar i rören och t o m igensättning av systemet. Ett sätt att undvika problemen med överhettning i solvärmesystem med hög täckningsgrad är att använda lastanpassade solfångare. Med detta menas solfångare som har en verkningsgrad som är beroende av solhöjden och varierar över året. Verkningsgraden är hög när värmelasten är hög (vanligtvis sen höst, vinter och tidig vår) medan verkningsgraden är låg då värmelasten är låg (vanligtvis sen vår, sommar och tidig höst). I denna rapport visas att det är möjligt att bygga lastanpassade solfångarsystem med hög täckningsgrad för enfamiljshus med solfångarytor som täcker hela villatak (>= 40 m2), utan att den termiska påfrestningen på systemet blir större än för vanliga solvärmesystem med 10 m2 plana solfångare. Detta kan göras med samma systemkomponenter som finns i system med plana solfångare. De lastanpassade solfångarna levererar ungefär samma energimängd per m2 som plana solfångare, men de bör kunna bli billigare, på grund av lägre materialkostnad. Det finns även en potential att konstruera lastanpassade solvärmesystem med begränsad stagnationstemperatur, vilket kan möjliggöra användandet av billigare material. En och samma solfångartyp är lämplig för såväl stora som små system och för olika takvinklar. I rapporten redovisas optimerade solfångargeometrier för lastanpassade solvärmesystem, geometrier och optiska egenskaper för praktiskt möjliga solfångare samt beräkningar av förväntat årsutbyte, stagnationstemperaturer, stagnationstider och kostnader. Testresultat för två prototyper av lastanpassade solfångare presenteras. Optimeringsalgoritmer för design av optiken för lastanpassade solfångare i system samt ett ray-tracingverktyg och snabba men ändå tillräckligt noggranna simuleringsverktyg har utvecklats.

Usual clinical practice for early supported discharge after stroke with continued rehabilitation at home : an observational comparative study

Introduction: Based on randomised controlled trials, evidence exists that early supported discharge (ESD) from the hospital with continued rehabilitation at home has beneficial effects after stroke; however, the effects of ESD service in regular clinical practice have not been investigated. The purpose of the current study was to compare ESD service with conventional rehabilitation in terms of patient outcomes, caregiver burden at 3 and 12 months and the use and costs of healthcare during the first year after stroke. Material and methods: This study was a subgroup analysis of a longitudinal observational study of patients who received care in the stroke unit at Karolinska University Hospital in Sweden. Patients who met the inclusion criteria for ESD in previous experimental studies were included. The patients were referred to available rehabilitation services at discharge, and comparisons between those who received ESD service (the ESD group, n = 40) and those who received conventional rehabilitation (the NoESD group, n = 110) were performed with regard to independence in activities of daily living (ADL), the frequency of social activities, life satisfaction, and caregiver burden and the use and costs of healthcare during the first year after stroke. Results: At 3 and 12 months, no differences were observed with regard to patient outcomes; however, ESD was associated with a lower caregiver burden (p = 0.01) at 12 months. The initial length of stay (LOS) at the hospital was 8 days for the ESD group and 15 days for the NoESD group (p = 0.02). The median number of outpatient rehabilitation contacts was 20.5 for the ESD group (81% constituting ESD service) and 3 for the NoESD group (p<0.001). There was no difference between the groups with regard to overall healthcare costs. Conclusions: ESD service in usual clinical practice renders similar health benefits as conventional rehabilitation but a different pattern of resource use and with released capacity in acute stroke care.