Kolerahanteringen i Falun år 1834 & 1853 : En studie av sundhetsnämndens agerande

Syftet med uppsatsen är att undersöka vilka åtgärder som Falu stad, genom sundhetsnämnden, vidtog när farsoten kolera spreds i Sverige år 1834 respektive år 1853 samt om dessa åtgärder skiljer sig över tid. Frågeställningarna som används är: Vilka förebyggande åtgärder mot kolera vidtog staden genom sundhetsnämnden år 1834 och år 1853? Hur agerade läkarna i Falun mot kolerahotet? Skiljer sig Falu sundhetsnämnds åtgärder i jämförelse med andra städers sundhetsnämnder? Skiljer sig sundhetsnämndens åtgärder mellan åren 1834 och 1853? Materialet som används består av sundhetsnämndens mötesprotokoll från åren 1834 och år 1853, kolerakungörelser från de båda tidpunkterna, stadsläkare- och gruvläkarapporter samt utdrag från Tidning för Falu län och stad. Resultatet visar, att Falun vid båda tillfällena spärrades av genom att vaktstationer upprättades vid vägarna och vid stadens gräns. En karantänsstation upprättades vid stadens hälsobrunn för att ta om hand personer som inte vistats på kolerafri ort de 10 senaste dagarna. Staden delades in i tio distrikt som bemannades med en distriktschef samt några uppsyningsmän, som kontrollerade att staden hölls ren och att invånarna var rena. Stadens läkare var väldigt aktiva under sundhetsnämndens möten år 1834 och gav flera förslag på vad som behövdes göras medan de år 1853 intog en mer passiv roll. Åtgärderna i Stockholm år 1834 är snarlika de åtgärder som genomfördes i Falun samma år, huvudstaden delades också in i distrikt och det tillsattes även distriktschefer och uppsyningsmän. En annan likhet är att både Falun och Stockholm beställde färdiga likkistor för att ha i beredskap. Såväl sundhetsnämnderna i Karlskrona, Ystad och Arboga liksom Falun år 1853 vidtog i stort sett samma åtgärder som gjordes redan år 1834 t ex spärrningsåtgärder, karantänsskydd, införandet av kolerasjukhus och extra insatser för de mest utsatta i samhället.

A Psychoanalytic Reading of Vladimir and Estragon in Samuel Beckett’s Waiting for Godot

Much has been written about Samuel Beckett’s Waiting for Godot, but as far as I am aware no one has compared the two characters of Vladimir and Estragon in order to analyse what makes Vladimir more willing to wait than Estragon. This essay claims that Vladimir is more willing to wait because he cannot deal with the fact that they might be waiting in vain and he involves himself more in his surrounding than Estragon. It is Vladimir who waits for Godot, not Estragon, and Vladimir believes that Godot will have all the answers. This will be explored by examining four topics, all of which will be dealt with from a psychoanalytical point of view and in relation to waiting. Consciousness in relation to the decision to wait; Uncertainty in relation to the unknown outcome of waiting; Coping mechanisms in relation to ways of dealing with waiting; Ways of waiting in relation to waiting-time and two kinds of waiting-characters.

I kolerans spår : En studie om koleraepidemins utveckling i Alingsås med omnejd 1834

Syftet med denna uppsats är att dels visa koleraepidemins utbredning i Alingsås år 1834 samt att kort jämföra den med omgivande städer i Västsverige och då framförallt Borås, och dels se på vilka återverkningar, upplevelser och reaktioner sjukdomen skapade hos människorna vid denna tid. De frågeställningar som har använts för att utveckla ovanstående syfte har varit: Vilka tankar, intryck och upplevelser gav sjukdomen upphov till? Vilka drabbades hårdast av sjukdomen? Hur förhåller sig dödstal, ålder, tidsdatering och social tillhörighet bland döda i en jämförelse med Borås? Vilka rykten, myter och reaktioner följde i kolerans spår? Materialet består av dödböcker och husförhörslängder för Alingsås stad och landsförsamling, protokoll från sundhetsnämnden i Alingsås landsförsamling, kungörelser och nedskrivna samtal från 1834, dagbok och anteckningar från privatpersoner från nämnda år samt litteratur och avhandlingar om Alingsås och koleran i Sverige. Alingsås stad hade vid sjukdomens inledningsskede en viss brist på läkare men detta avhjälptes snabbt och situationen var inte värre än i andra städer vid denna tid. För landsförsamlingen var dock bristen betydande. Då koleran härjade som värst upplevde människorna i Alingsås, liksom i många andra drabbade städer, en stark oro och ångest. De som oftast föll offer för koleran i Alingsås var fattiga som troligtvis på grund av trångboddhet och hygieniska svårigheter hade svårt att hålla smittan ifrån sig. I jämförelse med Borås visar Alingsås upp många likheter men också skillnader i form av fler döda och större dödlighet bland de fattiga.