Användning av arkiv i samhällskunskapsundervisningen på gymnasiet

Syftet med denna uppsats är att undersöka om, och i så fall hur, man på ett fruktbart sätt kan göra de kommunala arkiven (och ev. andra arkiv) användbara i ämnet samhällskunskap A på gymnasiet. Detta test sker utifrån ett pedagogiskt undervisningsmaterial, närmare bestämt en portfölj tillsammans med en undervisningsplanering i samhällskunskap på gymnasiet. För denna uppsats har en forskarpraktiserande metod använts. Den används för att kunna uppnå syftet med skapandet av ett pedagogiskt undervisningsmaterial (portföljen) för gymnasieungdomar i samhällskunskap A. Utgångspunkterna för undersökningen är för det fösta att samhällskunskap är idag ett tvärvetenskapligt ämne som t.ex. består av ekonomi och politik och historia, geografi m.m. Den andra är att ingen forskare, enligt min vetskap, tidigare har genomfört ett projekt där kommunarkiven har involverats i samhällkunskap. Däremot använder lärare och forskare arkivinformation inom ämnen såsom historia och geografi. Källorna i undersökningen är läromedlet Reflex A, styrdokumenten och arkivhandlingar från 1878, 1970-2000 och forskning från pedagoger och arkivpedagoger. Denna forskning har legat till grund för den framtagna undervisningsplaneringen samt den pedagogiska portföljen. Arbetet gick ut på att skapa en portfölj med arkivhandlingar som skulle användas i samhällkunskap A. De övergripande målen som ex styrdokumenten visa på att det finns inga direkta konkreta direktiv som sa att läraren inte kunde använda arkivhandlingar. Det står tydligt att eleverna skall ha ett dåtida, nutida och framtida perspektiv och att de skall lära sig använda flera källor samt vara källkritiska. Resultatet är även det som finns i portföljen och är portföljen med dess handbok. Introduceringen av arkiven sker utifrån ett pedagogiskt undervisningsmaterial och en undervisningsplanering. Det krävs emellertid att läraren får den tid för att sammanställa ett fungerande material för användandet av arkiven i undervisningen.

Att prata ihop sig i rätten

Negotiating experience in the court How do judges assess witness credibility, and how do they proceed to reach sustainable conclusions in a criminal court? This article is based on discussions in four focus groups with lay judges in Swedish district courts. In criminal court trials, a version of an event is generally reinforced if it is confirmed by witnesses. However, if their narratives are too similar, none of them is found trustworthy. The focus group participants agreed that if witnesses were suspected of having discussed their individual experiences of an event and accommodated them into a common story, their testimonies were not considered credible. While testimonies should ideally be untainted by other people’s impressions and opinions, other rules govern the truth of the court. The lay judges appreciated their deliberations, including negotiations on impressions and memories of the trial, and they sometimes adjusted their perceptions in the light of information provided by other members of the court. However, if the lay judges are viewed as witnesses of what takes place in the trial, this gives rise to a paradox: While witness negotiations on experiences are regarded as a means to construct a false or biased story, the same kind of interaction between the judges is considered necessary to establish a consensual truth of what actually happened.

Det mest skrämmande jumpscare-ljudet : En studie om vilka komponenter de jumpscare-ljud i skräckfilmer innehåller som unga människor uppfattar som de mest skrämmande

I denna studie har tio undersökningsdeltagare sett tio klipp från skräckfilmer som alla innehåller jumpscare-scener, det vill säga scener med plötsliga förändringar som används för att ge tittare en skrämselupplevelse. Undersökningsdeltagarna har för varje klipp fått värdera både i ett bildformulär och i ord hur pass skrämda de blev och vad de tror var anledningarna till det. Jumpscare-scenerna som användartestet bestod av har alla olika komponenter som utmärker dem för att det skulle vara möjligt att se vilka komponenter som bidrog mest till att skrämmas. Begreppen pre-scare, precise-scare och post-scare har utvecklats och använts i undersökningen för att förklara de olika temporala delarna av en jumpscare-scen. Studien utgår bland annat från den så kallade Startle reflexen, som utlöses på grund av plötslig och stark stimuli och audio-visuellinriktad litteratur som exempelvis Chions Audio-Vision. Resultaten visar bland annat att de mest skrämmande jumpscare-scenerna har långa, obehagliga uppbyggnader med lågfrekventa ljud eller musikstycken i prescare- momentet och ett så starkt, oväntat, högfrekvent ljud i precise-scare-momentet som möjligt. De innehåller ofta dissonant och oregelbunden musik och röster samt skrik förstärker även skrämseleffekten eller den så kallade startle-reflexen.