Spanska sjukan inom Nås provinsialläkaredistrikt 1918 - 1919 med särskild hänsyn tagen till Dala-Järna och Vansbro

Denna uppsats har till syfte att få en överblick av hälsoläget inom Nås provinsialläkaredistrikt under hösten 1918 och våren 1919, då spanska sjukan grasserade. Uppsatsen undersöker vilken belastning spanska sjukan blev för epidemisjukvården och hur kommunen sörjde för den under epidemin. Mortaliteten under spanska sjukan visade ett liknande mönster som i andra delar av världen där ett stort antal unga människor avled. I undersökningen belyses även könstillhörigheten samt yrkeskategorisering av de döda. Under epidemins inledning var männen i majoritet men senare under epidemin blir det flest kvinnor, som avled i sviterna av spanskan. Mortalitetens yrkeskategorisering visar en klar majoritet för kroppsarbetare av olika slag samt hustrur till hemmansägare eller skogsarbetare och industriarbetare. Dödligheten var störst inom Vansbro municipalsamhälle under epidemin, beroende på att järnvägen och många resande passerade där. Pressens rapportering visar att Vansbro / Dala – Järna drabbades hårt av spanska sjukan.Som källmaterial användes provincialläkarrapporter från medicinalstyrelsens arkiv, kommunalnämndens och hälsovårdsnämndens protokoll, dödböcker och tidningartiklar ur tre lokala dagstidningar.

Det regionala i det nationella : Svenska turistföreningens syn på landskapen 1915-1919

Syftet med detta arbete är att utforska hur Svenska Turistföreningen, i sina årsböcker mellan 1915-1919, förhåller sig i sina utsagor om människorna och landskapen till det regionala och det nationella. De frågeställningar som använts har varit: Vilka rumsligt anknutna utsagor finns om befolkningen i de olika landskapen och om landskapen som sådana? I vilken ut-sträckning bär dessa utsagor en regional eller nationell prägel? Sätts det regionala i kontrast till det nationella, eller ses det regionala som en del av det nationella? Hur talrika är dessa utsagor? Finns det en tendens att vissa landskapsskildringar innehåller fler eller färre av dessa utsagor? Finns det en förändring i dessa utsagor under den tid som undersökts? Källmaterialet har utgjorts av Svenska Turistföreningens årsskrifter mellan 1915-1919. Dessa behandlar Uppland, Småland, Bohuslän, Västmanland samt Skåne i den ordningen. För att uppnå syftet har en kvalitativ textanalys använts. Resultatet pekar på att det finns rumsligt anknutna utsa-gor i alla böcker men mängden och arten varierar kraftigt. Det finns alltså landskap som ges en starkare regionalitet, men i dessa fall knyter man detta landskap till nationen genom att t.ex. hävda att det regionala i landskapet är något utmärkande för hela landet.

Théâtre du Grand-Guignol : Les mécanismes de la peur dans deux pièces du théâtre médical d’André de Lorde et Alfred BinetL’Obsession et Une leçon à la Salpêtrière .

Le Grand-Guignol n’a reçu que peu d’attention critique sérieuse jusqu’à la fin des années 1980. Ce petit théâtre a pendant 65 ans, de 1897 à 1962, offert des pièces d’un genre nouveau mêlant terreur, violence et souvent érotisme. Le succès était au rendez-vous et le Théâtre du Grand-Guignol est longtemps resté une attraction incontournable de Paris. Les pièces choisies pour ce mémoire sont issues de ce répertoire et ont cela de particulier qu’elles ont été écrites en collaboration entre un écrivain, André de Lorde, et un psychologue, Alfred Binet. Malgré leurs différences, ces pièces ont une constante, un point commun : elles suscitent toutes la peur chez le spectateur. C’est précisément la façon dont Binet et de Lorde établissent cette peur à travers leurs pièces qui sera l’objet d’étude de ce mémoire. Ce mémoire se limite à l’analyse de deux œuvres en particulier : L’Obsession, et Une leçon à la Salpêtrière. Appréhender la notion de peur dans une œuvre théâtrale impose de réfléchir non seulement aux thèmes développés mais également à la construction dramatique du récit et à sa mise en scène. Dans le cas spécifique d’une pièce Grand-Guignol, il y aura une dimension supplémentaire à inclure : ce que l’on peut appeler « l’expérience Grand-Guignol ». De quelles façons le fait même d’aller voir une pièce dans ce théâtre participait-il à l’anticipation et au sentiment de peur nécessaire à l’efficacité des pièces ?  Après un bref rappel de l’histoire du Grand-Guignol, les causes externes comme le quartier de Montmartre, mais aussi les habiles coups publicitaires des premiers directeurs artistiques ainsi que la configuration du théâtre lui-même sont étudiées pour montrer comment elles ont largement contribué à créer un véritable mythe autour du Grand-Guignol. Dans la deuxième partie, une analyse spécifique des deux pièces mentionnées précédemment est faite. Les questions suivantes ont été posées : sur quels thèmes pouvaient bien jouer les auteurs pour toucher leur public ? En quoi ces thèmes reflétaient-ils les peurs de l’époque, c’est-à-dire de la « Belle Epoque » ? Dans la dernière partie, une analyse textuelle et scénique a été faite au cours de laquelle il a été tenté de comprendre comment les auteurs provoquent et entretiennent la peur et l’angoisse à travers à la fois la construction dramatique des pièces et leurs jeux de scène.

Vilhelm Ekelund och den fransk-italienska kultursfären : Några nedslag i de tidiga prosaverken - från Antikt ideal (1909) till Attiskt i fågelperspektiv (1919)

Vilhelm Ekelund och den fransk-italienska kultursfären: Några nedslag i de tidiga prosaverken – från Antikt ideal (1909) till Attiskt i fågelperspektiv (1919). (Vilhelm Ekelund and the French and Italian cultural heritage: A study of his early prose – from Antikt ideal (1909) to Attiskt i fågelperspektiv (1919)). The Swedish poet, essayist and aphorist Vilhelm Ekelund was not only influenced by German literature and philosophy, he also wrote extensive literary criticism on the subject of Romance language authors. This article discusses Ekelund’s relationship to some of the most influential French and Italian writers – as it can be seen in his work during the period 1909-1919. This relationship was ambiguous: he paid homage to French authors such as Montaigne, Montesquieu, Stendhal and Comte – as well as to the Italian poet and philosopher Leopardi – but he also severely criticized such distinguished writers as Baudelaire, Rousseau and Maupassant. One conclusion of this article is that the authors praised by Ekelund all venerate the Greek and Roman cultural heritage, whereas the despised novelists and poets were, in his opinion, either too “modern” or too “feminine” – both highly pejorative adjectives in the author’s terminology. It is also noted that Ekelund’s most ferocious attacks date from the first part of the decade, before he entered a more harmonic period with the works Metron (1918) and Attiskt i fågelperspektiv (1919).