404 resultados para MAC MED MAF
Resumo:
Syftet med det här examensarbetet var att utveckla kunskap om samverkan mellan skola och hem i samband med åtgärdsprogram. Uppsatsen består av tre delstudier. Inledningsvis undersöktes förutsättningar för samverkan genom intervjuer med fem rektorer i en kommun om deras syn på föräldrasamverkan. Därefter genomfördes en dokumentanalys av 114 åtgärdsprogram med syfte att undersöka var i åtgärdsprogrammen föräldrarna syns och på vilket sätt. Avslutningsvis intervjuades fyra föräldrar om deras upplevelser av mötet med skolan i samband med åtgärdsprogram. Resultatet visar att rektorer anser att samverkan med föräldrar är av stor vikt. I dokumentanalysen framkom det att föräldrar förekommer i texten på olika ställen, mest under åtgärdsprogrammets formuleringar om åtgärder. Skolan ålägger föräldrarna en stor del av åtgärderna, vilket kan sägas vara i strid med Skolverkets allmänna råd för arbete med åtgärdsprogram och rektorers intentioner. Dessa åtgärder är av två slag: allmänna åtgärder och ämnesrelaterade åtgärder. I dokumentens text framgår det inte tydligt huruvida föräldrar upplever sig ha inflytande eller inte. Däremot visade resultatet att skolan ofta använder sig av passiva och otydliga formuleringar, i uppsatsen kallat för indirekt kommunikation. Mer sällan förekom exempel på tydliga och raka formuleringar, här kallat direkt kommunikation. Intervjustudien visade att flera av föräldrarna till stor del upplever sig ha inflytande i samverkan med skolan. Det finns även en förnöjsamhet med skolans insatser och samarbetet. Föräldrarnas upplevelse av inflytande problematiserades utifrån aktuell forskning huruvida inflytandet är reellt (verkligt) eller endast en upplevelse. Slutsatsen blev att den indirekta kommunikation skolan kan använda sig av för att få med sig hemmet på en i förväg beslutad linje kan ge en upplevelse av inflytande som inte behöver vara ett reellt sådant. Skolan använder sig även av direkt kommunikation i en öppen dialog som ger föräldrar utökade möjligheter till inflytande vid samverkan vid åtgärdsprogram. Det framkom också att skolan inte alltid är medveten om de tillfällen där språket och skolans terminologi används som maktmedel för kontroll i samverkan. Det visar på ett behov av en ökad medvetenhet och fördjupad kunskap om språk och makt i skolan. Om skolan därigenom kan utöka föräldrars möjligheter och inflytande visar den här studiens resultat att det leder till en bättre och mer framgångsrik samverkan för alla inblandade, inte minst för eleven i behov av särskilt stöd.
Resumo:
Syfte: att kartlägga hemtjänstpersonalens kunskaper om diabetes och diabetesrelaterade läkemedel, agerandet i vissa specifikt beskrivna sjukdomssituationer samt kunskaper om för verksamheten gällande delegeringsrutiner.Metod: Studien genomfördes med en strukturerad enkät som innehöll frågor om diabetes, diabetesrelaterade läkemedel, hemtjänstpersonalens handlande vid vissa specifikt beskrivna sjukdomsfall samt frågor om för verksamheten gällande delegeringsrutiner. Totalt delades 120 enkäter ut till hemtjänstpersonal i tre olika kommuner. En svarsfrekvens på 70% erhölls. Resultat: De största bristerna i hemtjänstpersonalens kunskaper handlade om läkemedel och insulinpreparat. Personalen hade inte heller helt klart för sig skillnader mellan typ 1 och typ 2 diabetes. De flesta visste hur ett normalt blodsockervärde bör ligga men många visste inte i vilka situationer som ett blodsockervärde var angeläget att kontrollera. De flesta kunde identifiera tecken på lågt blodsocker och visste delvis hur de skulle agera i den aktuella situationen. Det var svårare för personalen att känna igen högt blodsocker där endast en tredjedel kände igen symtomen. Positivt var ändå att fler än de som kände igen symtomen (51 %) handlade korrekt i situationen och kontaktade sjukvård. Delegeringsförfarandet visade sig vara olika. De flesta svarade att de fick teoretisk genomgång inför varje beviljad delegering. Ungefär 46 % ansåg sig ha tillräckliga kunskaper för att ge insulin till vårdtagare.
Resumo:
Syftet med detta arbete var att undersöka vilka omvårdnadsåtgärder och vilken form av undervisning som sjuksköterskor kan använda sig av för att bevara eller förbättra livskvaliteten hos patienter med hjärtsvikt. Arbetet genomfördes som en systematisk litteratur studie och analyserades med hjälp av kvalitetsgranskning av litteraturen. Vid artiklarnas kvalitetsgranskning framkom omvårdnadsåtgärder för patienter med hjärtsvikt, som sedan evidensgraderades. Av resultatet framgick att sjuksköterskans omvårdnadsåtgärder hos patienter med hjärtsvikt som befanns vila på starkt vetenskapligt underlag var att undervisa patienter med hjärtsvikt, att uppmana till fysisk aktivitet och att främja socialt stöd. Resultatet i föreliggande studie visade att träning gav effekt och att fysisk aktivitet var av betydelse när det gällde att bibehålla och förbättra den hälsorelaterade livskvaliteten. Socialt stöd befanns vara en grundläggande faktor för den hälsorelaterade livskvaliteten, och bör anpassas efter den enskilde patientens behov och önskemål. Slutsatsen var att en av sjuksköterskans mest betydelsefulla omvårdnadsåtgärder var att stödja och undervisa patienter med hjärtsvikt och att hjälpa henne sätta upp individanpassade mål. Resultatet diskuterades utifrån Callista Roys omvårdnads teoretiska modell: Roy Adaptation Model (RAM).
Resumo:
Syftet med denna studie var att undersöka vilka icke-farmakologiska omvårdnadsåtgärder som bidrar till reducerad förekomst av beteendestörningar och ökar välbefinnandet hos personer med demens. Studien utfördes som en systematisk litteraturstudie där 15 artiklar inkluderades. Icke-farmakologiska omvårdnadsåtgärder som inkluderades i den här studien var musik, aktivitet och träning och massage och beröring. Beteendestörningar framför allt agitation kan lindras med hjälp av massage och beröring, aktivitet samt musikterapi i olika former. Det är viktigt att utforma alla dessa omvårdnadsåtgärder utifrån individen för att erhålla ett gott resultat. Även välbefinnandet påverkas positivt av dessa icke-farmakologiska omvårdnadsåtgärder. Fördelarna med dessa omvårdnadsåtgärder är att de är enkla att utföra och lära ut, kostnadseffektiva och har få biverkningar. I denna litteraturstudie framgår även att det sociala samspelat har en viktig roll för att personer med demens upplever välbefinnande. Slutsatsen är att det borde vara enkelt att använda sig av dessa effektiva metoder i både demensvård och annan vård.
Resumo:
Syftet med studien var att studera hur sällskapsdjur kan påverka demenssjukas beteendeproblem och vara ett komplement till medicinsk behandling med lugnande läkemedel hos patienter med demens.Studien genomfördes som en systematisklitteraturstudie. Metoden författarna använde sig av var att de valde ut 9 stycken vetenskapliga artiklar från år 1999-2009 som hittats i olika databaser och referenslistor. Artiklarna analyserades genom att texten delades upp i de olika kategorierna lugnade effekt/oro, aggression, kontakt/beröring och läkemedelsanvändande. Resultatet visade att beteendeproblemen som aggression och oro, i flera av studierna blev bättre i sällskapsdjurs närvaro, men bara under den tiden som deltagarna fick animal assisted therapy (AAT). När deltagarna blev utan AAT försämrades deras beteendeproblem igen. Olika slags typer av sällskapsdjur användes vid behandling med AAT. Hunden visades vara det sällskapsdjur som användes mest. Slutsatsen blev att de flesta studierna visade på en positiv effekt på närheten av ett sällskapsdjur inom demensvården. Alla studier kunde inte visa på en signifikant skillnad men vårdpersonals upplevelse var att de demenssjuka hade en tendens till förbättrande av sina beteendeproblem.
Resumo:
Föreliggande systematiska litteraturstudie syftade till att klarlägga vilka omvårdnadsbehov som föreligger hos patienter med typ 2-diabetes. Sammanlagt 15 vetenskapliga artiklar valdes ut via sökmotorn Electronic Library Information Navigator (ELIN), databasen Cumulative Index of Nursing and Allied Health (CINAHL) samt sökmotorn och databasen för medicinska artiklar som drivs av United States National Library of Medicine (MEDLINE), för vidare granskning. Sökorden type 2 diabetes AND quality of life AND nurs* användes. Alla titlar lästes, om titeln verkade relevant för forskningsområdet lästes även abstraktet. Kvalitetsgranskning av artiklarna genomfördes efter granskningsmallar med 28 bedömningskriterier. Omvårdnadsbehoven hos patienter med typ 2-diabetes som framkom vid artikel granskningen evidensgraderades på basen av kvalitetsgranskningen med hjälp av graderingsskala. Resultatet visade att hjälp till förbättrad egenvård, önskan om utökad utbildning, information och kunskap, socialt stöd och kontinuerlig vårdkontakt var de omvårdnadsbehov som studien fann evidens för. Omvårdnadsbehov hos patienter med typ 2-diabetes som framkom var kända sedan tidigare men föreliggande studie säkrade evidensen för dessa. Resultatet diskuterades utifrån Virginia Hendersons omvårdnadsteori där omvårdnaden måste ha en utgångspunkt i individens egna upplevelser av sina behov och hur dessa behov på bästa sätt kan tillfredsställas. Med hjälp av studiens resultat sammanlänkat med Virginia Hendersons teori om individens omvårdnadsbehov kan sjuksköterskan få en bättre bild av vilka behov som föreligger hos patienter med typ 2-diabetes för att bevara deras livskvalité.
Resumo:
Syftet med studien var att granska hur smärta och smärtbehandling hos barn under 12 år med lårbensbrott dokumenterades enligt Socialstyrelsens föreskrifter i omvårdnadsjournalen på akutmottagningen på Mora lasarett. En retrospektiv journalstudie genomfördes på journaler tillhörande de barn med lårbensbrott som vårdats på akutmottagningen under en femårsperiod. Studien omfattade totalt 38 journaler. För att granska dokumentationens kvantitet och kvalitet användes en modifierad granskningsmall och granskningsnyckel CAT-CH-ING. Utifrån dessa kunde dokumentationen poängsättas och frekvensen av dokumentationen rörande smärta och smärtbehandling beräknas. Resultatet visade att omvårdnadsdokumentationen var bristfällig både vad gällde kvantitet och kvalitet. 13 av 38 journaler saknade helt anteckningar rörande smärta eller smärtbehandling. 16 journaler innehöll dokumentation av anamnes och eller status rörande smärta. Smärtbehandling fanns dokumenterad i 22 journaler, men bara en journal innehöll utvärdering av smärtbehandling. Slutsatsen var att 13 journaler av 38 helt saknade dokumentation rörande smärta eller smärtbehandling, trots att barnen hade en komplicerad fraktur. Övriga 25 journaler utom en hade bristfällig dokumentation enligt Socialstyrelsens föreskrifter.
Resumo:
Introduktion: Förskrivningsrätten ställer höga krav på distriktssköterskornas kompetensutveckling i och med att kunskaperna om läkemedel, behandlingsmetoder och riktlinjer ständigt uppdateras. Studier om distriktssköterskors kompetensutveckling är sällsynta vilket är en anledning till att denna studie genomfördes. Syfte: Syftet var att undersöka i vilken utsträckning distriktssköterskor med förskrivningsrätt för läkemedel får kompetensutveckling som rör förskrivningsrätten och vilken kompetensutveckling de anser sig vara i behov av. Metod: Studien genomfördes i september 2009 med hjälp av en semistrukturerad postenkät. I studien deltog 43 distriktssköterskor från 9 olika distriktssköterskemottagningar i olika landsting.Resultat: Studien uppdagade att kontinuerlig kompetensutveckling inte är en självklarhet för distriktssköterskorna. Däremot är distriktssköterskorna ansvarstagande när det gäller att hålla sina kunskaper uppdaterade genom egna studier. Inga skillnader kunde påvisas mellan nya och mer erfarna förskrivare när det gäller mängden kompetensutveckling som erbjuds av arbetsgivaren, deras engagemang i egna studier och behovet av kompetensutveckling. Konklution: Behovet av kompetensutveckling är stort hos distriktssköterskorna och de önskar att arbetsgivaren visade större intresse för detta. Distriktssköterskorna önskar mer kompetensutveckling inom alla kompetensområden men främst inom sjukdomslära och behandlingsriktlinjer och rekommendationer. Fler studier inom detta område är nödvändigt för att ytterligare utforska distriktssköterskornas kompetensutveckling men även för att kartlägga faktorer som påverkar distriktssköterskans känsla av kompetens.
Resumo:
Syftet var att beskriva sjuksköterskors attityder gentemot patienter med alkohol- och/eller narkotikaproblem. Studien genomfördes som en litteraturstudie där sökorden nurs* och attitudes kombinerades med alcohol, misus* och drug abuse i databaserna Cinahl och PubMed. Resultatet visade att sjuksköterskor hade fördomar gentemot patienter med alkohol- och/eller narkotikaproblem. Sjuksköterskor ansåg att dessa patienter var oförutsägbara och farliga för andra och sjuksköterskor beskrev även en rädsla för dessa patienter. Även positiva attityder hos sjuksköterskor framkom, då vissa sjuksköterskor ville hjälpa patienter med alkohol- och/eller narkotikaproblem. Sjuksköterskor ansåg att det ingick i deras yrkesroll att vårda patienter med alkohol- och/eller narkotikaproblem. Det fanns en ovilja hos sjuksköterskor att vårda denna patientgrupp och sjuksköterskorna ansåg att patienterna enbart skulle vårdas av specialister. Slutsatsen som kunde dras av resultatet var att flera sjuksköterskor hade fördomsfulla attityder och bristande respekt gentemot patienter med alkohol- och/eller narkotikaproblem. Sjuksköterskorna kände även rädsla och hade viss ovilja att vårda patienterna. Vissa sjuksköterskor hade positiva attityder gentemot patienter med alkohol- och/eller narkotikaproblem och ville vårda dem. Sjuksköterskor som arbetade på missbruksavdelningar hade mer empatiska attityder gentemot patienterna. Utbildning inom alkohol och narkotika kunde förbättra sjuksköterskors attityder gentemot patienter med alkohol- och/eller narkotikaproblem.
Resumo:
Syftet med studien var att beskriva och jämföra tandvårdsrädsla och attityder till tandhygienist vid studiens start samt 3 månader efter icke kirurgisk parodontalbehandling hos patienter med kronisk parodontit samt att beskriva hur olika bakgrundsfaktorer påverkar tandvårdsrädsla och attityder till tandhygienist. Ett ytterligare syfte var att studera sambandet mellan attityder till tandhygienist och tandvårdsrädsla. Studien var en jämförande studie med kvantitativ ansats och en del i en större experimentell studie med två aktiva interventioner för att påverka munhygienbeteende. Studien innefattade 109 studiedeltagare, 57 kvinnor och 52 män i åldrarna 25-65 år som var remitterade till specialistklinik för parodontologi. Frågeformuläret som användes gällande tandvårdsrädsla var Dental Anxiety Scale (DAS) med 4 påståenden avseende upplevelser för att besöka tandhygienist. För att fastställa attityder till tandhygienist användes Dental Hygiene Belief Survey (DHBS) som innehöll 8 påståenden rörande kommunikation. Resultatet visade att studiedeltagarna 3 månader efter behandling hade en lägre grad av tandvårdsrädsla samt en mer positiv attityd till tandhygienist jämfört med vid studiens start. Ingen skillnad mellan interventionerna kunde ses med avseende på tandvårdsrädsla samt attityder till tandhygienist. Samband mellan ålder, kön och tandvårdsrädsla kunde endast ses vid studiens start. Konklusionen visar att icke-kirurgisk parodontalbehandling utförd av tandhygienist minskar graden av tandvårdrädsla och att attityder till tandhygienist förbättras efter denna behandling.