Bemötande i vården vid övervikts- och fetmaproblematik En litteraturöversikt

Bakgrund: Övervikt och fetma orsakar idag fler dödsfall än undervikt. Det är ett folkhälsoproblem som ökar över hela världen. Övervikt och fetma leder till såväl fysiska som psykiska problem och besvär för den drabbade. Forskning har visat att patienter med övervikt eller fetma upplever mest stigmatisering i vuxen ålder. Syfte: Syftet med denna litteraturöversikt är att belysa bemötandet av patienter med övervikts- och fetmaproblematik ur patientens och vårdpersonalens perspektiv. Metoder: En litteraturöversikt. Resultat: Det framkom att patienter med högre BMI upplevde negativt bemötande från vårdpersonal, att de inte blev hörda. Patienterna sökte inte gärna vård. Det framkommer att vårdpersonalen hade en negativ attityd till patienter med övervikt eller fetma och ville helst inte vårda dessa. Slutsats: Patienter med övervikt eller fetma är en utsatt patientgrupp i såväl samhälle som inom vården. Patienterna upplever att de inte blir hörda och inte blir tagna på allvar. Vårdpersonal är enig om att vården måste hjälpa dessa patienter, trots det uppger en stor del av vårdpersonal att de inte vill vårda patienter med övervikt eller fetma relaterat till tidsbrist.

Motiverande samtal mellan sjuksköterskan och personer med diabetes typ 2 – en litteraturöversikt

Bakgrund: Antalet personer med diabetes i världen ökar. Det har blivit en global epidemi. Risken för dödsfall bland människor med diabetes, är ungefär dubbelt så stor, som för människor i samma ålder utan diabetes. Diabetes typ 2 (DT2) är den vanligaste typen av diabetes. Inom hälso- och sjukvården används alltmer motiverande samtal (MI) som behandlingsmetod för livsstilsrelaterade problem som till exempel: kost, motion alkohol och tobak. Syfte: Syftet med studien var att beskriva hur sjuksköterskans användning av MI påverkar livsstilsförändringar hos personer med DT2 och deras upplevelse av behandlingen. Metod: En litteraturöversikt. Resultat: MI som behandlingsmetod gav flera positiva hälsoeffekter. Det framgick bland annat genom en sänkning av HbA1c. Även kunskapsnivån gällande livsstilsförändringar ökade efter MI-behandling. Vid användning av MI stärktes personens inneboende motivation till förändring. Slutsats: MI är en relativt ny metod som ännu inte fått stor genomslag inom diabetesvården. MI ger positiva hälsoeffekter som till exempel sänkt HbA1c. Deltagarna blev mer motiverade och medvetna om sitt eget ansvar för att göra livsstilsförändringar. Mer forskning om MI för personer med DT2 behövs.