Barns naturvetenskapliga lärande i förskolans miljö : En studie om utforskandet av och förutsättningar för barns naturvetenskapliga lärande samt pedagogers användande av läroplanen

Den här studien handlar om hur barns naturvetenskapliga utforskande kan ske på två förskolor, och hur pedagogerna använder läroplanen i det naturvetenskapliga lärandet. I undersökningen användes följande frågeställningar: Hur upptäcker barnen naturvetenskap i förskolans miljö? Vilka förutsättningar finns i förskolan för barnens naturvetenskapliga lärande enligt observationer och intervjuer? På vilket sätt beskriver pedagogerna att de införlivar läroplanen i det naturvetenskapliga lärandet? För att söka svar på frågeställningarna användes metoderna observation och intervju vid två olika förskolor i en medelstor kommun. Data från genomförda observationer, barn- samt pedagogintervjuer har analyserats för att söka efter mönster och nyckelord. Analyserna visade att barn utforskar naturvetenskap i förskolans miljö i sin lek samt genom sin kropp och sina sinnen. Barnen behöver vara aktiva och delaktiga i sitt lärande, förklarade de intervjuade pedagogerna. Pedagogerna bör finnas tillhands som medforskare för att ta tillvara barnens intressen och ställa frågor som väcker deras fortsatta utforskande och nyfikenhet. Det naturvetenskapliga arbetet dokumenterades genom bilder som användes för reflektion och som diskussionsunderlag för barn och vuxna. Pedagogernas intresse och engagemang för ämnet naturvetenskap är troligen en faktor som påverkar hur förskolorna arbetar med naturvetenskap. En annan faktor för barns utforskande är vilken miljö de erbjuds, både närmiljön och den miljö som pedagogerna kan påverka och utforma. De studerade förskolorna arbetar med läroplanen regelbundet genom att de utvärderar verksamheten mot läroplanens mål och riktlinjer. Detta ses som ett ständigt utvecklande av verksamheten för att stimulera och väcka barns naturvetenskaplig utforskande.

Anhöriga äldre angår alla!

Anhörigomsorg är del av en komplex väv med olika nivåer, individuella, familjemässiga och övergripande samhälleliga, där åtminstone de senare har begränsade resurser. Denna rapport presenterar och diskuterar kunskapsläget inom svensk och internationell forskning om anhöriga till äldre. Vi sätter den svenska anhörigomsorgen i ett större sammanhang genom resonemang om demografiska förutsättningar, historiska tillbakablickar och internationella utblickar. Nutid belyses med aktuella undersökningar och vi tror att framtiden kan klaras tack vare den allt större överlappning vi redan ser mellan många olika former av hjälp, service, omsorg och vård. Vi ställer frågan om dessa mönster kanske förbises i de ofta dystra, rent demografisk-ekonomiska framskrivningarna. Rapporten redovisar många svenska undersökningar av anhörigomsorg, både i befolkningen i stort och bland äldre. Det förefaller klart att det skett en faktisk ökning av anhörigomsorgens omfattning från 1990-talet och början av 2000- talet, något som flera studier visar. Resultat från en europeisk undersökning med gemensamma frågor och svarsalternativ tyder på att anhörigomsorg är vanligare i Nordeuropa än i Sydeuropa vilket nog strider mot gängse föreställningar. Kanske är det i Norden vanligare att vara hjälpgivare men inte med lika omfattande engagemang eller lika länge och man bor sällan tillsammans. Då fördelas nog omsorgen på fler händer. I Sverige angav mindre än 1 procent att de gav omsorg på heltid, i Spanien 5 procent. Sammantaget har, i Sverige liksom i övriga Europa, mer än 4 av 10 i befolkningen en aktuell eller tidigare personlig erfarenhet av att ge omsorg, och på befolkningsnivå är anhörigomsorgen klart större än den offentliga. De flesta svenska studier visar att det är ungefär lika vanligt bland kvinnor och män att vara givare av anhörigomsorg. Kvinnor ger dock oftare personlig omvårdnad och de ger fler timmar omsorg än männen. De flesta omsorgsgivare ger ganska få hjälptimmar, men timinsatserna ökar med stigande ålder och är högst bland de äldsta. I genomsnitt ger omkring 30 procent av omsorgsgivarna daglig hjälp, men den andelen stiger till nästan 40 procent för anhörigvårdare i 65–80 årsåldern och till 80 procent för dem som är ännu äldre. Äldre utgör således 30 procent av alla som ger omsorg, oftast till andra äldre, men utför ungefär 4 av 10 omsorgstimmar. Äldre personer är inte bara mottagare av omsorg utan minst lika ofta också givare. De flesta givare av anhörigomsorg ger ”lättare” former av insatser (skjutsning, passning, tillsyn etc.), insatser som många gånger säkerligen är viktiga och kan vara avgörande för mottagaren. Det är viktigt att se det stora spektret av anhörigomsorg och att det också finns grupper av anhöriga (ofta äldre personer) som gör omfattande insatser som kan påverka såväl egen hälsa som arbetsliv. Vid små hjälpbehov – fallet för de flesta – får man lite hjälp främst av anhöriga, vid större behov mer hjälp och då av både anhöriga och av kommunen. Delat ansvar är vanligt och även vad omsorgsgivare och mottagare önskar. Få önskar bära ansvaret ensamma och få önskar att ansvaret helt ligger på det offentliga. Historiskt utgör barn och andra anhöriga en viss trygghet på ålderdomen, något som inte tillhör det förflutna, utan snarare kommer att få större betydelse framöver. Anledningen är demografisk: allt fler har nära anhöriga i form av en egen familj. Familjens relativa betydelse har ökat, inte minskat som man ibland föreställer sig. Detta accentueras av att den offentliga omsorgen visserligen är väl utbyggd i Sverige, men tycks ha nått gränsen för vad den kan uträtta, praktiskt och finansiellt. Anhörigomsorgen har även socialpolitiska aspekter. Den som är eller varit anhörigvårdare vill helst inte själv vara mottagare av omfattande anhörigvård, utan hellre få huvuddelen av omsorgen från det offentliga. Man kan nog förutse ännu strängare ransonering av offentliga tjänster i framtiden, där anhöriga och marknadsbaserade tjänster är alternativen, möjligen tillsammans med växande insatser från ideella organisationer.