”Tacksamhet för att jag fick ett nytt liv” : En kvalitativ studie om återanpassningsstrategier efter avtjänat fängelsestraff

Intresset för kriminalitet och individerna bakom de kriminella handlingarna ökar i samhället och återges i media dagligen. Det är just individen bakom brottet, hen som fängslas och får avtjäna sitt straff som denna studie riktar sitt fokus på. När fängelsegrindarna öppnas och återinträdet till samhället blir ett faktum; Hur tar då dessa individer sig tillbaka till samhället för att åter bli en del av det? Syftet med denna studie är att undersöka vilka återanpassningsstrategier som frigivna använder sig av samt hur samhällets bemötande påverkar strategierna. Studien baseras på självbiografier skrivna av fyra författare som alla levt ett kriminellt liv och som sedermera avtjänat ett eller flera fängelsestraff. Resultatet visar att det finns flera anpassningsstrategier som tas i bruk. Däribland att söka hjälp och stöd hos familj, vänner eller andra sociala grupper. Vidare återfinns det i strävan efter en ”ny identitet” vilket ofta sker med hjälp av tro. Att sysselsätta sig, ge något tillbaka till samhället, visa sin kreativitet i syfte att återfå sin kredibilitet kan ses som strategier som leder fram till det slutliga målet, kredibiliteten. Slutligen kunde ett samband mellan samhällets bemötande och återanpassningsstrategierna utrönas. Ju mer negativt bemötandet är desto fler återanpassningsstrategier behövs och arbetet för att uppnå dem blir mer krävande. Givet blir då att ett bemötande som fyllts av uppmuntran till individens förändring medför att färre strategier behövs och risken för återfall blir mindre.

Stuprör, hängrännor och rännkrokar : Utvärdering av projektet Samordnat stöd till barn och föräldrar i familjer med missbruk 2013–2014

Sammanfattning Socialstyrelsen har initierat ett utvecklingsarbete i fem kommuner i syfte att samordna stödet till barn under 18 år och föräldrar i familjer där föräldrar har problem med riskbruk/missbruk. Arbetet skulle särskilt stärka helhetssynen och samverkan mellan enheter i kommunen som har ansvar för barn, ungdom och familj respektive missbruk och beroende. Med helhetssyn avses här att se barns och vuxnas individuella behov, men även som familj, när det gäller socialtjänstens arbete med att upptäcka missbruk bland föräldrar, utreda, ge insatser och följa upp. Utvärderingen, som om avser tiden november 2012 till september 2014., avser såväl själva utvecklingsarbetet (processen) som dess resultat. Det kan med utvärderingstermer benämnas programteoriutvärdering och som genererat tre övergripande frågeställningar: Har kommunerna genomfört vad de föresatt sig göra? Har de uppnått de mål som de satt upp? Vilka förhållanden hindrar alternativt befrämjar ett familjeperspektiv i socialtjänstens arbete med barn och vuxna? För analys och tolkning av resultaten har implementeringsteori och teorier kring organisation och samverkan använts. Två år är en kort tid för att ett utvecklingsarbete av den här omfattningen ska ge några synbara avtryck i verksamheterna och framförallt innebära något för brukarna/ klienterna. I två kommuner har arbetet fått ett sådant genomslag att även klienterna kunnat tillfrågas om upplevelsen av samordningen samt om och hur arbetet inneburit någon förändring för dem. I en kommun har arbetet inte gett några större avtryck vare sig i organisationen eller för klienterna. I två kommuner har det inneburit viss utveckling av samarbete och samordning på professions- och verksamhetsnivå. Alla fem kommuner har fullföljt projektet och har en ambition att fortsätta utvecklingsarbetet. Målsättningen att pröva de samordnande insatserna i större skala har omsatts i en av de deltagande kommunerna. Det kan konstateras att de i teorin beskrivna hindren även förekommer i detta projekt. Det gäller exempelvis brister i kommuniceringen, hur samordnandet och uppföljningen med familjen faktiskt ska gå till, hög personalomsättning, hög arbetsbelastning och brister i ledningsstöd. Att enheterna är lokaliserade på olika ställen eller organiserade i olika förvaltningar är andra hinder. Framgångsfaktorer har varit fungerande arbetsledarskap och förankring på flera nivåer. Ledare som tar aktiv del och lyssnar och lär. Att det finns mottagningsfunktioner på bägge enheterna inom respektive kommun banar vägen för samverkan när det gäller upptäckt och utredning. Att testa en samordningsmodell i några pilotärenden förefaller vara ett bra sätt att förbereda sig innan implementering sker i större skala. Att utbyta erfarenheter med andra kommuner har visat sig verkningsfullt. Det finns flera exempel på hur kommunerna av lärt varandra och även använt varandra i utvecklingsarbetet. Optimistiska, erfarna och uthålliga projektmedarbetare med tydliga mandat som leder implementeringen är en framgångsfaktor, liksom att utgå från faktiska behov av förändringar i organisationen. Tre förhållanden som identifierats som hindrande eller försvårande av ett samordnat arbetssätt kan sammankopplats med lagstiftning och organisationsformer. Utredning och insats går inte alltid i fas med varandra tidsmässigt på vuxenheten och enheten för barn och unga. Enligt socialtjänstlagen ska en barnutredning vara slutförd inom fyra månader och en förhandbedömning ska vara gjord inom 14 dagar (SOL 11:2). Sådana tidsgränser formuleras inte för vuxenärenden. Barnutredningen kan avslutas utan insats med hänvisning till att det finns en fungerande förälder och vuxenutredningen likaså, därför att den vuxne inte är motiverad att göra något åt sitt missbruk. Själva arbetets organiserande gör att det finns flera ärenden i en familj som inte synkroniseras. Slutligen diskuteras resultatet utifrån den vedertagna metaforen stuprör. De flesta kommuner i Sverige har en specialiserad organisation. I en sådan organisation flyter barnärendena i ett stuprör och vuxenärenden i ett annat. Utöver detta införs här metaforerna hängrännor och rännkrokar. Hängrännor behövs för att möjliggöra ett helhetsperspektiv på familjen, i hängrännorna blandas ärendena. Rännkrokar slutligen ses som strukturerna i organisationen som underlättar de blandade ärendeflödena. De samordningsmodeller som kommunerna prövat kan liknas vid försök att montera upp hängrännor. 

Kulturella aspekters betydelse i vårdkontakter ur afrikanska kvinnors perspektiv vid migration- en litteraturöversikt

Bakgrund: Ungefär 16,5 procent av Sveriges befolkning är idag födda i ett annat land än Sverige. Under de senaste åren har invandringen till Sverige ökat med 12 procent av vilka 55,419 är kvinnor. De flesta av dessa kvinnor är ursprungligen från Afrika, merparten från Somalia. Många av dessa kvinnor talar varken svenska eller engelska och det förekommer stora kulturella skillnader från den svenska kulturen, vilket leder till svårigheter för dessa kvinnor i mötet med hälso- sjukvården. Syfte: Syftet var att sammanställa aktuell forskning som belyser kulturella aspekters betydelse i vårdkontakter ur afrikanska kvinnors perspektiv vid migration. Metod: En litteraturstudie. Resultat: Två huvudkategorier och åtta underkategorier identifierades. Resultatet visade att tidigare erfarenheter inverkade på nuvarande vård, samt att det fanns hinder för kommunikation mellan kvinnorna och hälso- sjukvårdspersonal i form av att kvinnorna känner att de inte kan säga allt inför en tolk, speciellt inte om tolken var manlig eller inte igenkänd. Tolkning av familj och vänner kunde påverka att vissa saker inte översattes och att känsliga ämnen påverkade översättaren. Slutsats: Det framkom att det finns kulturella aspekter som har betydelse i vårdkontakten och det innebär att det finns behov av mer medvetenhet av kulturella aspekter i mötet med afrikanska kvinnor.

Anhörigas erfarenheter av palliativ vård i hemmet – en litteraturöversikt

Bakgrund: Med palliativ vård avses den vård som patienten får i livets slutskede, där syftet är att lindra lidande och främja livskvalitet. Den palliativa vården i hemmet har under senare år ökat, dels på grund av att tillgången av kvalificerad vård genom hemsjukvård har utvecklats. Sjuksköterskans roll inom den palliativa vården är att tillgodose patientens men även anhörigas behov. Syfte: Syftet var att beskriva anhörigas erfarenheter av palliativ vård då en patient vårdas i hemmet, anhörigas behov av stöd samt hur situationen påverkar vardagen. Metod: En litteraturöversikt med kvalitativ ansats. Resultatet är baserat på 13 vetenskapliga artiklar som identifierats via databaserna Cinahl, PubMed och Web of Science. Resultat: Resultatet visar att beslutet om den palliativa vården ska ske i hemmet fattas av patienten men är beroende av vilken relation patient och anhörig har till varandra. Att vara tillgänglig 24 timmar om dygnet runt kan vara påfrestande för anhöriga som upplever både fysiska- och psykiska besvär av situationen. Det ansågs viktigt att bibehålla vardagliga rutiner trots att döden är närvarande. Anhöriga behöver stöd från vårdpersonal, familj och vänner för att orka med situationen. Slutsats: Anhörigas behov är individuella. Vårdpersonal behöver mer kunskap om anhörigas behov inom den palliativa vården för att ge ett bättre bemötande till anhöriga när den palliativa vården bedrivs i hemmet.

Etnisk identitet i en föränderlig värld : Upplevelser av etnisk identitet hos unga vuxna med utländsk bakgrund

Studiens syfte är att uppnå en förståelse över om och hur unga vuxna med utländsk bakgrund upplever att deras syn på sin etniska identitet har påverkats av en uppväxt i ett samhälle där de parallellt tillhör en majoritets- och minoritetsbefolkning. Studien syftar även till att undersöka om och hur deras etniska identitet har påverkat relationen till deras familj. Kvalitativa datainsamlingsmetoder har använts i form av en fokusgruppsintervju samt fyra individuella intervjuer. Materialet har analyserats utifrån sociologiska teorier om etnisk identitet. Utifrån insamlad empiri och analys av resultatet så dras slutsatsen att synen på den etniska identiteten är starkt situationsanpassad. Majoriteten av informanterna uttryckte en känsla av en "både och" identitet, där de upplevde två etniska identifikationer. Informanterna växlar mellan dessa identiteter beroende på vad som är mest passande utifrån aktuell situation. Studiens resultat visar även att familjen tycks spela en betydande roll för individernas syn på sin etniska identitet.

Sjuksköterskans inställning till och upplevelse av att ha anhöriga närvarande vid återupplivning : En litteraturöversikt

Bakgrund: Sjuksköterskor som vårdar akut sjuka patienter hamnar många gånger i situationer där närstående önskar närvara vid återupplivning. Det är en del av sjuksköterskans arbete att tillgodose såväl patient som anhörigas behov. För anhöriga som närvara under återupplivning kan det upplevas både traumatiskt och skrämmande även om anhöriga ofta vill närvara enligt flera studier. Syfte: Att genom en litteraturöversikt beskriva sjuksköterskans inställning till, och upplevelse av att ha patientens anhöriga närvarande vid återupplivningsförsök. Metod: Denna studie är en litteraturöversikt som omfattar 15 artiklar med både kvalitativ och kvantitativ ansats. Artikelsökningar genomfördes i databaserna PubMed och Cinahl samt manuellt. Huvudresultat: Studiens resultat redovisas under sju kategorier, Erfarenhet, Arbetsplatsens betydelse, Blödning och överlevnad, Personal som tar hand om anhöriga, Anhörigas förväntningar, Kommunikation och missförstånd, Stress eller motivation. Resultatet visade på en stor variation mellan positiva och negativa upplevelser och inställningar av att ha anhöriga närvarande vid återupplivning. Faktorer som påverkade kunde identifieras och handlade bland annat om sjuksköterskans erfarenhet och utbildningsnivå, tillgängliga resurser och riktlinjer på arbetsplatsen. Många sjuksköterskor upplevde även en oro över hur anhöriga skulle reagera. Slutsats: Resultatet visade att det fanns en stor variation i påverkande faktorer där negativa inställningar och upplevelser kunde kopplas till bland annat organisatoriska brister och oro för anhörigas psykiska mående. Anhörig närvaro upplevdes som positivt var när rätt resurser fanns att tillgå och bland sjuksköterskor som var vana att arbeta personcentrerat

Att leva nära den palliativa vården, ur de närståendes perspektiv – en litteraturöversikt

Bakgrund: Idag lever många nära en person som drabbats av en livshotande sjukdom. Många som insjuknar har behov av den palliativa vården. Den palliativa vården syftar till att främja livskvalitet och lindra lidande, både för patienten och för de närstående. När en person i familjen blir sjuk är det naturligt för de flesta människor att ta rollen som vårdare och familjen anses ha en stor betydelse i vården av den sjuke. Att erhålla information samt stöd är viktiga förutsättningar för att de närstående ska kunna känna delaktighet i vården. Sjuksköterskan har till uppgift att lindra lidande, främja hälsa samt ge stöd och information. Syfte: Att belysa de närståendes erfarenheter av den palliativa vården. Design: En litteraturöversikt. Metod: 14 vetenskapliga artiklar som blivit publicerade under de senaste fem åren, har lästs flertalet gånger och därefter analyserats utifrån en innehållsanalys, för att finna gemensamma kategorier som beskriver de närståendes erfarenheter/ upplevelser. Resultat: Närheten till döden var något som väckte starka känslor, och situationen beskrevs vara fysiskt, psykiskt och emotionellt påfrestande. Resultatet visar att de närstående tog ett stort ansvar i vården av den sjuke, detta resulterade i ett ökat behov av stöd, framförallt från familj och vänner. En god relation till vårdpersonalen ökade förutsättningarna till en god vård. Trots den svåra situationen kunde meningsfullhet upplevas. Slutsats: Sjukdomen medförde att livssituationen förändrades och en ökad ansvarskänsla uppstod hos den närstående. Stöd från familj och vänner, samt vårdpersonal hade stor betydelse. Kunskap hos vårdpersonalen värderades högt och det var viktigt att den sjuke skulle få dö en värdig och fridfull död.

Personcentrerad omvårdnad för familjer där barn har ADHD En litteraturstudie

Bakgrund: Attention deficit hyperactivity disorder (ADHD) är den vanligaste neuropsykiatriska diagnosen bland barn, prevalens ca 5%. ADHD kan skapa en myriad svårigheter som ibland är svåra att koppla till kärnsymtomen. Miljö och bemötande är viktiga faktorer. Syfte: Syftet med följande studie har varit att beskriva hur specialistsjuksköterskan i psykiatrisk vård kan anpassa den personcentrerade omvårdnaden för barn och familjer där barn har ADHD. Metod: Litteraturstudie av tolv kvalitativa artiklar. Resultat: Tre huvudteman och tre underteman identifierades, 1)Problem, svårighet och avsaknad med underteman; medicinering, psykosocialt och information. 2) Insats, stöd och behov 3) Sjuksköterskeinsats. Svårigheter kring medicinering, kränkningar och att hitta eftersökt information ses. Behovet av struktur, förstående nyckelpersoner och information i ett familjeperspektiv är stort. Sjuksköterskeinsatsen är mångfacetterad, den innefattar att fånga upp och förstå de problem och svårigheter patienten upplever, utbilda, förklara och ge saklig information i ett sociokulturellt kontext till patient och familj. Slutsats: Psykiatrisjuksköterskan måste känna till och respektera varje individs upplevelse av vad som är problemskapande. Struktur, förutsägbarhet, kunskap och en förstående omgivning är nyckelfaktorer för att skapa god personcentrerad omvårdnad för familjer där barn har ADHD.

Anhöriga äldre angår alla!

Anhörigomsorg är del av en komplex väv med olika nivåer, individuella, familjemässiga och övergripande samhälleliga, där åtminstone de senare har begränsade resurser. Denna rapport presenterar och diskuterar kunskapsläget inom svensk och internationell forskning om anhöriga till äldre. Vi sätter den svenska anhörigomsorgen i ett större sammanhang genom resonemang om demografiska förutsättningar, historiska tillbakablickar och internationella utblickar. Nutid belyses med aktuella undersökningar och vi tror att framtiden kan klaras tack vare den allt större överlappning vi redan ser mellan många olika former av hjälp, service, omsorg och vård. Vi ställer frågan om dessa mönster kanske förbises i de ofta dystra, rent demografisk-ekonomiska framskrivningarna. Rapporten redovisar många svenska undersökningar av anhörigomsorg, både i befolkningen i stort och bland äldre. Det förefaller klart att det skett en faktisk ökning av anhörigomsorgens omfattning från 1990-talet och början av 2000- talet, något som flera studier visar. Resultat från en europeisk undersökning med gemensamma frågor och svarsalternativ tyder på att anhörigomsorg är vanligare i Nordeuropa än i Sydeuropa vilket nog strider mot gängse föreställningar. Kanske är det i Norden vanligare att vara hjälpgivare men inte med lika omfattande engagemang eller lika länge och man bor sällan tillsammans. Då fördelas nog omsorgen på fler händer. I Sverige angav mindre än 1 procent att de gav omsorg på heltid, i Spanien 5 procent. Sammantaget har, i Sverige liksom i övriga Europa, mer än 4 av 10 i befolkningen en aktuell eller tidigare personlig erfarenhet av att ge omsorg, och på befolkningsnivå är anhörigomsorgen klart större än den offentliga. De flesta svenska studier visar att det är ungefär lika vanligt bland kvinnor och män att vara givare av anhörigomsorg. Kvinnor ger dock oftare personlig omvårdnad och de ger fler timmar omsorg än männen. De flesta omsorgsgivare ger ganska få hjälptimmar, men timinsatserna ökar med stigande ålder och är högst bland de äldsta. I genomsnitt ger omkring 30 procent av omsorgsgivarna daglig hjälp, men den andelen stiger till nästan 40 procent för anhörigvårdare i 65–80 årsåldern och till 80 procent för dem som är ännu äldre. Äldre utgör således 30 procent av alla som ger omsorg, oftast till andra äldre, men utför ungefär 4 av 10 omsorgstimmar. Äldre personer är inte bara mottagare av omsorg utan minst lika ofta också givare. De flesta givare av anhörigomsorg ger ”lättare” former av insatser (skjutsning, passning, tillsyn etc.), insatser som många gånger säkerligen är viktiga och kan vara avgörande för mottagaren. Det är viktigt att se det stora spektret av anhörigomsorg och att det också finns grupper av anhöriga (ofta äldre personer) som gör omfattande insatser som kan påverka såväl egen hälsa som arbetsliv. Vid små hjälpbehov – fallet för de flesta – får man lite hjälp främst av anhöriga, vid större behov mer hjälp och då av både anhöriga och av kommunen. Delat ansvar är vanligt och även vad omsorgsgivare och mottagare önskar. Få önskar bära ansvaret ensamma och få önskar att ansvaret helt ligger på det offentliga. Historiskt utgör barn och andra anhöriga en viss trygghet på ålderdomen, något som inte tillhör det förflutna, utan snarare kommer att få större betydelse framöver. Anledningen är demografisk: allt fler har nära anhöriga i form av en egen familj. Familjens relativa betydelse har ökat, inte minskat som man ibland föreställer sig. Detta accentueras av att den offentliga omsorgen visserligen är väl utbyggd i Sverige, men tycks ha nått gränsen för vad den kan uträtta, praktiskt och finansiellt. Anhörigomsorgen har även socialpolitiska aspekter. Den som är eller varit anhörigvårdare vill helst inte själv vara mottagare av omfattande anhörigvård, utan hellre få huvuddelen av omsorgen från det offentliga. Man kan nog förutse ännu strängare ransonering av offentliga tjänster i framtiden, där anhöriga och marknadsbaserade tjänster är alternativen, möjligen tillsammans med växande insatser från ideella organisationer.