Energieffektivisering av klimatskal med hänsyn till kulturhistorisk värdering : Fallstudier av tre befintliga småhus från 1900-talet ur bevarandesynpunkt

Allt hårdare lagkrav gör att det är svårt att energieffektivisera befintliga byggnader utan att förändra deras utseende. Syftet med examensarbetet är att utreda hur stor energieffektivisering, för tre befintliga småhus uppförda under 1900-talet, som är möjlig att uppnå genom förbättring av byggnadernas klimatskal, det vill säga tak, väggar, golv, fönster och dörrar, utan att förvanska byggnadernas utseende och samtidigt bevara deras kulturhistoriska värden. Arbetet bestod av en förstudie där tre byggnader identifierades, ett undersökningsskede där information om byggnaderna togs fram och ett slutsatsskede där energibesparande åtgärdsförslag togs fram och utvärderades. Byggnader som var goda representanter för sin tid och stil söktes. Byggnader från 1910-talet, 1930-talet och 1970-talet, lokaliserades. Sedan gjordes det fallstudier med intervjuer och inventeringar. För att utreda byggnadens klimatskal utfördes u-värdesberäkningar och energiberäkningar av befintliga byggander och byggnader baserade på föreslagna åtgärdsförslag. Ingen av byggnaderna nådde efter föreslagna åtgärder ner till passivhuskravet 59 kWh/år/m2 Atemp eller BBR-kravet 110 kWh/år/m2 Atemp för en byggnads specifika energianvändning. Den största möjliga energieffektivisering för de tre byggnaderna uppförda under 1900-talet, som är möjlig att uppnå utan att förvanska byggnadernas utseende och samtidigt bevara deras kulturhistoriska värden är 13,0 kWh/år/m2 Atemp, 49,7 kWh/år/m2 Atemp respektive 64,8 kWh/år/m2 Atemp. Slutsatser från arbetet är att byggnader från 1910-tal kan åtgärdas genom att isolera fönstren, sätta dit en extra dörr på insidan av ytterdörren samt tilläggsisolera snedtaket. Byggnader från 1930-tal kan åtgärdas genom att isolera fönstren med en isolerruta på insidan av fönstret och dörrarna med en extra dörr på insidan av ytterdörren. Byggnader från 1970-tal kan åtgärda fönstren genom att byta ut dem till energifönster, ingen åtgärd för golvet men fasaden isoleras utvändigt med vakuumisolering. Byggnaden från 1970-talet klarade sig bäst i jämförelsen eftersom den var i autentiskt skick från början vilket gjorde att förbättringen blev större än för till exempel byggnaden från 1910-talet som redan var ombyggd innan åtgärder föreslogs.

Socioekonomisk omvandling i Borlänge 1990-2008 med fokus på bostadsområdet Jakobsgårdarna : Hur påverka omflyttningen befolkningsstrukturen i ett bostadsområde?

Syftet med denna rapport är att undersöka hur individers flyttningsmönster mellan olika bostads-områden påverkar olika segregationsprocesser i Borlänge stad.  Studien visar att Borlänge ligger i mittskiktet om man jämför andelen befolkning med utländskbakgrund i Sveriges alla kommuner. Trots att Borlänge har en förhållandevis låg andel befolkning med utländsk bakgrund har den etniska och socioekonomiska segregationen mellan olika bostadsområden i Borlänge ökat mellan åren 1990-2008. Runt år 2000 har det skett en förändring inom gruppen med utländsk bakgrund där de osynliga minoriteterna (Europa, USA, Kanada, Australien) har minskat och de synliga minoriteterna (utanför Europa undantaget USA, Kanada och Australien) har ökat. Jakobsgårdarna tillsammans med Tjärna ängar och Bullermyren kan karakteriseras som särskilt utsatt områden med en hög andel befolkning med utländsk bakgrund och invånarna är också socioekonomiskt svagare än invånare i andra områden i Borlänge. Den dominerande boend-eformen i Jakobsgårdarna (samt i Tjärna ängar och Bullermyren) är hyreslägenheter ägda av allmännyttan. Det blir därför naturligt att området har en befolkning som är i starten på sin boende-, utbildnings- och yrkeskarriär. Det visar sig i materialet då befolkningen i området är relativt ung dvs. det finns inte så många andra områden som man kan flytta till om man ska flytta hemifrån, då de flesta andra bostadsområden i Borlänge består av privatägda egnahem. Detta får betydelse för befolkningen med utländsk bakgrund, eftersom de av olika skäl har svårare att hitta arbete, få en inkomst etc. blir de kvar i området eller roterar mellan bostadsområdena Jakobs-gårdarna, Tjärna ängar och Bullermyren eftersom det inte finns några andra alternativa boenden. Då utbudet av hyreslägenheter är relativt liten i Borlänge är det troligtvis de sk institutions-genererade flyttningarna som är en grundläggande orsak till den etniska segregationen i Borlänge. Runt år 2002 accelererar utflyttningen av svenskfödda i Jakobsgårdarna och andelen synliga minoriteter ökar i området, det tyder på att det finns ett mönster av sk segregationsgenererande flyttningar från området, dvs. de som har möjlighet flyttar ut ur bostadsområdet gör det. De individer som flyttar från Jakobsgårdarna har en starkare socioekonomiskt ställning än de som flyttar in i området, därför reproduceras den socioekonomiska segregationen och blir ihållande. Denna process gör att området i framtiden, om ingenting görs, troligtvis kommer att förbli ett socioekonomiskt svagt område. Tillsamman med de institutions -och segregationsgenererande flyttningarna riskerar Jakobsgårdarna att bli ännu mer etniskt och socioekonomiskt segregerat från övriga områden i Borlänge.

"Jag är bara här tillfälligt" : Identitetsskapande i arbetarromaner från 2010-talet av Sara Beischer och Jack Hildén

Syftet med denna uppsats är att reda ut hur huvudgestalterna i Sara Beischers roman Jag ska egentligen inte jobba här (2012) och Jack Hildéns roman Vi, vi vaktmästare (2014) formar identiteter utifrån arbetet samt hur de ser på sig själva utanför arbetet. Detta gör jag genom att utgå ifrån definitioner av begreppen "identitet" och "prekariat". Analysen visar att romankaraktärerna skapar identiteter kopplade till arbetet genom att studera hur deras kollegor beter sig och därefter härma detta beteende. De gör det även genom att bära arbetskläder, lära sig arbetsuppgifterna samt genom att differentiera sig mot arbetsgivaren respektive tjänstemännen på samma arbetsplats. Den identitet de har utanför arbetet är kopplad till kultur och åtskild från identiteten som arbetare.

Manifesta och latenta ideologier om lärande inom svensk spelmansrörelse under 1920-talet

The purpose of this article was to illuminate existing educational ideologies in the Swedish fiddler movement (Spelmansrörelsen) 1923-1927. This period was characterized by the organization and to some extent institutionalization of Swedish folk music. Furthermore, the purpose was to discuss the results in relation to the folk music education of today. The empirical data was taken from the journal Hembygden, which was a magazine for scholars, enthusiasts and practitioners of folk music. Theoretically, the study was based on a concept of ideology developed by Sven-Eric Liedman: in every time there are two basic forms of identifiable ideology, manifest and latent. From the empirical material as a whole (around 900 articles), a selection was made to find articles dealing with aspects of learning among the fiddlers (33 articles). After content analysis the following themes were generated: Fiddlers’ repertoire, Fiddlers’ masters, Rooms for learning, Learning formation. The writers in Hembygden often emphasized the autodidactic aspects of learning and especially the importance of learning by ear. This manifest ideology of authenticity presumed that learning directly from another fiddler by playing together was to prefer to formal schooling. In spite of a tendency towards more ensemble playing, the folk music education of today in Sweden is characterized by a similar retrospective ideology as in the 1920s.

Den Munktellska salongen i Falun : En studie i salongens pedagogik under 1800-talet

Projektet syftar till att belysa den Munktellska salongen i Falun som en landsortsvariant av det tidiga 1800-talets svenska salongskultur i relation till internationella, främst tyska förebilder. Det mer specifika syftet är att fördjupa förståelsen av salongskulturens pedagogiska arv och dess förankring i tidens bildningsdiskussion och hur det i sin tur har påverkat senare utbildningssträvanden och skoluppbyggnad (Wilhelmy1989). Kan salongen ses som en möjlig utgångspunkt för att utforska pedagogiken under tidigare historiska epoker? Kan man tala om salongens pedagogik? och ägde salongskulturen pedagogiska kvaliteter som gick förlorade under det formella utbildningssystemets uppbyggnad? Det är frågor jag ställer mig inom ramen för detta forskningsprojekt. Ett centralt begrepp är immanent pedagogik, dvs. individens inneboende möjligheter till självförverkligande i en given social kontext (Ödman 1995). Projektet utgår tysk bildningsteori med relevans för det romantiska nyhumanistiska bildningsidealet. I förhållande till det tyska bildningsarvet uppmärksammas även den svenska bildningstraditionen från 1800-talets början (Burman & Sundgren 2010). Särskilt intresse riktas mot Uppsala universitet där spänningen mellan klassiskt arv och bildningsnytta ställs på sin spets under samma tidsperiod som salongerna blomstrar (Gustavsson 1996; Lindqvist 1976). Tidigare forskning vilar främst på internationell och Nordisk forskning där Petra Wilhelmy och Anne Scott Sørensen har en central position. Genom Eva Öhrström skapas också ett viktigt vetenskapligt underlag för den specifikt musikaliska salongen och dess betingelser. Den Munktellska salongen är placerad i en historiskt intressant miljö. Falun rankades under stormaktstiden som rikets andra stad och bidrog till uppbyggnaden av Sveriges statskick (Hildebrand 1946). Väsentligt för studien är att Stora Kopparberget utgör ett paradigm i Svensk industrihistoria vars mentalitet anses ha haft betydelse för pedagogikens inriktning i Sverige (Ödman 1995:485). Den pedagogiska debatten under 1800-talets första decennier får stora konsekvenser för utbildningsreformationen i Sverige och placerar Falusalongen i en intressant position för epokens pedagogiska förändringsarbete. Brukspatronen Johan Henrik Munktell (1804-1861) visar sig dessutom stå i förbindelse med ett unikt musikhistorisk arv som etablerades under hans bildningsresor på kontinenten under 1820-talet. Av särskilt intresse är Henrik Munktells besök i den Mendelssohnska salongen. Mendelssohns i Berlin var en av Europas viktigaste salonger och en förebild för den musikaliska salongen i Europa (Öhrström 1998, 2007). Projektet består av tre delstudier där den första upptar Johan Henrik Munktells bildningsresor under det tidiga 1800-talet. Projektets andra del undersöker hur salongen i Grycksbo formades och de förbindelser mellan Norden och Europa som salongerna skapade. Projektets tredje del riktas mot salongens didaktiska funktioner och den utbildning som döttrarna Emma och Helena Munktell fick via salongen. Genom att satsa på sina yrkeskarriärer bröt Emma och Helena Munktell mot samtidens konventioner och ideal. De avvek samtidigt mot den kanon och de genuskoder som historiskt format salongsmusicerandet. Med inspiration av begreppet immanent pedagogik prövar jag det lärande som sker i salongen i termer av ljusets och dunklets pedagogik. Begreppsparet kan knytas till bildningsdiskursen och det narrativa minnet av Berlins judiska salonger. Metoden baseras på Paul Ricoeurs hermeneutik och bygger på att de narrativa momenten kvalificeras genom tre tolkningsnivåer som tillsammans avser att ge det historiska materialet en nybeskrivning eller redéscription (Liljas 2007; Ricoeur 1984). Genom Falusalongerna kan den nordiska salongsforskningen breddas. I kopplingen till Falu gruvas internationellt kända historia finns upplysningar om salongen som i den tidigare salongsforskningen inte varit kända. Genom projektet redogörs för betingelser som bidrar till att förändra det utbildningshistoriska landskapet. Den musikaliska salongen kan med sin privat organiserade struktur ses som en möjlig utgångspunkt för att utforska pedagogiken under tidigare historiska epoker. Salongerna kan förväntas berika det utbildningshistoriska perspektivet och bidra till en djupare förståelse även av dagens skola och högre utbildning.