En riktig pärla – framförställda adjektivattribut i resekataloger

Avhandlingen behandlar framförställda adjektivattribut i resekataloger. Ett adjektivattribut är en adjektivfras som fungerar som bestämning på satsens huvudord. Materialet är tre resekataloger publicerade av den svenska resebyrån BIG Travel: Australienkatalogen, Europakatalogen och Golfkatalogen. Totalt omfattar materialet 60 sidor. Avhandlingen betonar annonsering och marknadsföringskommunikation – syftet var att ta reda på hur och i vilken utsträckning man använder adjektivattribut i resespråket. Jag ville också utreda hur adjektivattribut fördelar sig statistiskt, hur man använder adjektivets böjningsformer (positiv, komparativ, superlativ) samt hurdana skillnader det finns mellan de tre katalogerna i bruket av adjektivattribut. Mina forskningsmetoder var kvalitativa och kvantitativa. Varje katalog är representerad med 20 sidor. Jag excerperade alla framförställda adjektivattribut och gjorde en lista för varje katalog. I slutet av listan angav jag antalet positiv-, komparativ- och superlativformer samt vilka som är de frekventaste attributen. I resespråket är det positivformen som är oftast i bruk: det beror troligen på att man vill hålla stilen neutral och inte skapa motsättning. Det finns en betydelsefull skillnad i attributantal mellan Australienkatalogen och Europakatalogen: resmål i Europa beskrivs med tydligt fler attribut jämfört med Australien. Det totala antalet adjektivattribut ligger på 1608 (Australienkatalogen 436, Golfkatalogen 561, Europakatalogen 610). Det finns alltså en enorm variation och bland denna variation är det få attribut som upprepas ofta. Den här trenden syns i alla kataloger. Slutsatsen är att reseskribenter försöker att uttrycka saker på nya, varierande sätt, vilket kan göras med olika adjektiv. På vissa adjektivattribut litar man mer än på andra och därför används dessa attribut oftare.

The Great Irish Famine in history-writing and prose fiction : "the mutual interplay of two narrative genres"

Denna tvärvetenskapliga studie kontextualiserar den skönlitterära framställningen av hungersnöden i Irland i mitten av 1800-talet i förhållande till tre olika faser av irländsk historieskrivning ‒ den nationalistiska, den revisionistiska, och den postrevisionistiska ‒ med syfte att granska i vilken mån prosafiktionen antingen återspeglar eller motsäger historikernas tolkningar. År 1845 drabbades landet av en dittills okänd potatispest som förstörde skörden helt eller delvis under de följande fem åren. Missväxten ledde till utbredd svält och epidemiska sjukdomar som dödade åtminstone en miljon människor, medan ytterligare en och en halv miljon flydde, huvudsakligen till Förenta Staterna, England, och Kanada. I sina försök att hitta en rationell förklaring till hur potatispesten kunde utvecklas till den värsta svältkatastrofen i Europa under modern tid, har historiker påvisat ett antal bidragande faktorer, till exempel överbefolkning, de fattigaste jordlösa småbrukarnas och lantarbetarnas beroende av potatisen som sitt baslivsmedel, underutveckling inom jordbruket, det rådande jordegendomssystemet, och den dåvarande brittiska regeringens misslyckande att tillhandahålla effektiv och tillräcklig nödhjälp. Historiska förklaringar är naturligtvis nödvändiga för att vi skall kunna bilda oss en uppfattning om hungersnödens orsaker och konsekvenser, men svårigheten med att skildra offrens situation i en historiografisk analys baserad på fakta är uppenbar då deras egna vittnesmål till största delen saknas i källmaterialet. Följaktligen finns det en risk att historieskrivningen förmörkar det som onekligen var centrala realiteter för de värst drabbade, nämligen svält, vräkning, sjukdom och död. Här kan skönlitteraturen bidra till att komplettera historien. Genom att fokusera på ett specifikt (fiktivt) samhälle och dess (fiktiva) individer, kan skönlitterära verk ge en inblick i hur hungersnöden inverkade på olika samhällsskikt, vad människorna gjorde för att överleva, hur nöden och fasorna påverkade deras psyke, och vad eller vem de höll ansvariga för katastrofen. Å andra sidan kan denna fokusering innebära att författaren misslyckas med att ge en helhetsbild av hungersnödens enorma omfattning och att redogöra för alla faktorer som orsakade och förlängde den. Paul Ricoeurs teori om samspelet mellan historia och fiktion (the interweaving of history and fiction) är därför ett nyckelbegrepp för att bättre förstå denna traumatiska period i Irlands historia. Avhandlingen omfattar en textanalytisk, komparativ kritik av ett antal historiska och skönlitterära verk. Genom närläsning av dessa texter granskar jag vilka aspekter av hungersnöden (politiska, ekonomiska, sociala) de olika författarna valt att behandla, och på vilket sätt, samt hur deras synvinklar har format tolkningarna i sin helhet. I detta sammanhang tar jag också upp skillnaderna mella fakta och fiktion, och speciellt de etiska problem som är förknippade med skildringen av traumatiska händelser och mänskligt lidande. Samtidigt undersöker jag, med hänvisning till Roger D. Sells kommunikationsteori, huruvida vissa författare anslår en påstridig ton i sina verk och hur detta påverkar dialogen mellan författare och läsare. Med utgångspunkt i Ricoeurs teori argumenterar jag för att historia och fiktion inte bör ses som ömsesidigt antitetiska diskurser i skildringen och tolkningen av det förflutna, och att skönlitteraturen genom fokuseringen på offren, som ofta tenderar att reduceras till statistik i historieskrivningen, kan förmedla en bättre förståelse och en djupare känsla för den mänskliga dimensionen av den tragedi som utspelades under hungeråren.