5 resultados para Reglering av serveringstillstånd.
em Doria (National Library of Finland DSpace Services) - National Library of Finland, Finland
Resumo:
Parodontit är en folksjukdom, som genom inflammationsprocesser skadar tändernas parodontologiska fastsättningsmekanism och kan leda till tandförlust. Om bettet är funktionellt nedsatt och estetiskt otillfredställande finns det skäl att rehabilitera bettet. Eftersom generaliserad parodontit ofta försvagar delvis eller alla tänders fastsättningsmekanism eller destruerar det, är det en utmaning vid rehabilitering av bettet. Rehabiliteringsformen kan vara en fast brokonstruktion, avtagbar partiell protes, implantat eller implantatstödd konstruktion och täckprotes. I detta arbete behandlas problematiken med en litteraturöversikt och ett patientfall. Som material i litteraturöversikten används relevanta artiklar och allmänt accepterad litteratur inom ämnesområdet. Arbetets patientfall hade en medelsvår parodontit i generaliserad form. Både sjukdomen parodontit och flera periapikala inflammationsprocesser har lett till stora tandförlustområden i övre käkens bakre tandregioner. Slutsatsen för litteraturöversikten är att en fast brokonstruktion i första hand rekommenderas eftersom den fördelar bettbelastningen optimalt, skenar fast rörliga tänder, inte ackumulerar plack och är lätt att anpassa sig till för patienten. Även de andra rehabiliteringsformerna är fördelaktiga vid rätta indikationer. Alternativen för patientens bettrehabilitering var en fast brokonstruktion, implantatstödd brokonstruktion och avtagbar partiell protes. På grund av patientens ekonomiska situation och rehabiliteringsbehov av båda bakre tandregionerna i övre käken rehabiliterades bettet med en partiell protes. Planerna var att med en parodontologiskt konservativ preprotetisk vård kunna tillverka en ensidig friändsprotes och undvika en dubbelsidig friändsprotes. Slutligen tillverkades en dubbelsidig friändsprotes för att få en stabil och framförallt långsiktig protetisk rehabilitering av bettet. Oberoende av rehabiliteringsformen är en noggrann grundvård och ett regelbundet uppföljningssystem ett krav för en lyckad vård och ett långvarigt slutresultat.
Resumo:
Längs de finländska vattendragen och den finländska havskusten har identifierats 21 områden med betydande översvämningsrisk. För varje område med betydande översvämningsrisk har utarbetats en plan för hantering av översvämningsrisker. Den här planen för hantering av översvämningsrisker i Helsingfors och Esbo kustområde innehåller mål och åtgärder för att minimera översvämningsriskerna i huvudstadsregionens strandområden och i den närmaste skärgården. I gruppen som utsetts för att utarbeta planen har ingått företrädare för Nylands förbund, städerna Helsingfors och Esbo, Helsingfors och Nylands räddningsverk samt NTM-centralen i Nyland. Dessutom har Samkommunen Helsingforsregionens miljötjänster HRM deltagit i arbetet i egenskap av expert. Viktiga intressentgrupper har hörts enligt behov. Strandområdena i Helsingfors och Esbo har en mångformig natur som varierar från branta klippstränder till vassbevuxna och grunda havsvikar. En del av bäckarna som mynnar ut i havet från de låglänta landskapen når sig långt in i landet vilket gör att det område som påverkas av havsöversvämningar sträcker sig till och med flera kilometer från kusten. Strandområdena i huvudstadsregionen karaktäriseras av en allt tätare bosättning. I närheten av kusten finns utöver bosättning även bland annat flera industri- och samhällsteknikobjekt, låglänta vägar och hamnar. Därtill är underjordiska utrymmen och tunnlar typiska drag för Helsingfors. Målet med hanteringen av översvämningsriskerna är bland annat att trygga bostadsbyggnader, objekt som är svåra att evakuera, samhällsteknikstrukturer, viktiga trafikförbindelser, hamnar, objekt som är farliga för miljön, kulturarvsobjekt och annat byggnadsbestånd om havsvattenståndet stiger. Därtill har man bland annat som mål att minimera egendomsskadorna och att beakta klimatförändringen i det översvämningssäkra byggandet. Man strävar mot målen genom beredskap samt genom åtgärder såväl under som efter översvämningen. Åtgärderna strider inte mot målen för vattenvården. En av de viktigaste åtgärderna som minskar översvämningsrisken i Helsingfors och Esbo kustområde är beaktandet av översvämningsområden och klimatförändringen i planeringen av markanvändningen. Utgångspunkten är att man bör undvika byggande i områden med översvämningsrisk och vid placeringen av funktioner bör man beakta rekommendationerna för lägsta grundläggningsnivå. I fråga om riskobjekt bör man säkerställa att det finns uppdaterade och fungerande beredskapsplaner. Förutsättningarna för invånarnas egen beredskap ska förbättras bland annat genom ökad medvetenhet om översvämningar. I planen identifieras också flera regionala och lokala skyddsbehov.
Resumo:
Bakgrunden till avhandlingen är att andelen äldre ökar i Finland, vilket medför ett behov av nya ekonomiska lösningar samtidigt som vårdkvaliteten tryggas. Närståendevård är en för samhället förmånlig vårdform som möjliggör att äldre får bo hemma längre samtidigt som institutionsvården minskar. Det är i enlighet med den finländska regeringens målsättningar och närståendevården ska därför utökas. I forskning om närståendevård har man främst fokuserat på vårdarens upplevelser och det finns ett behov av att öka kunskapen om vårdtagarnas upplevelser. Avhandlingens syfte är således att undersöka äldre vårdtagares upplevelser av närståendevård och åldrande genom att tillämpa livsloppsperspektivet och den sociala utbytesteorin. Avhandlingens fyra frågeställningar är ifall närståendevård upplevs som en god vårdform sett ur vårdtagarens synvinkel, vad som upplevs som positivt och negativt med vårdformen, vilken betydelse reciprocitet har för vårdtagaren och vilka möjligheter hon eller han har till reciprocitet i relationen till närståendevårdaren samt vilken betydelse vårdtagarens tidigare livsskeden har för hans eller hennes upplevelser av närståendevård. I avhandlingen behandlas även utvecklingen inom socialgerontologiska teorier. Två av de mest använda socialgerontologiska teorierna på 2000-talet är livsloppsperspektivet och den sociala utbytesteorin. Livsloppsperspektivet innebär att man tar i beaktande många olika faktorer såsom t.ex. samhälleliga förändringar och en individs tidigare livsskeden när man studerar åldrande. Den sociala utbytesteorin utgår från att det en människa ger åt en annan, förväntar hon sig tillbaka. I en obalanserad utbytesrelation uppstår missnöje och en känsla av maktlöshet hos den som enbart är mottagare. Det är en situation som äldre riskerar att hamna i, då deras resurser inte alltid värdesätts av den yngre, arbetsföra generationen. I denna kvalitativa studie har semistrukturerade temaintervjuer genomförts. Sju svenskspråkiga närståendevårdtagare i åldern 71-80 har intervjuats i Österbotten. Materialet har analyserats med hjälp av kvalitativ innehållsanalys. Resultaten visar att vårdtagarna överlag upplever närståendevård som en god vårdform med många fördelar. Vårdtagarna uppskattar framför allt att få bo hemma och tryggheten i att vårdas av någon anhörig som känner dem väl och hela tiden är tillgänglig. Flera vårdtagare upplever oro inför framtiden, eftersom de inte vet vad som händer om eller när närståendevårdarens hälsa försämras. Flera vårdtagare upplever frustration över sitt hälsotillstånd och hade inte förväntat sig att åldrandet skulle se ut på det sätt som det gör. Missnöjet tycks inte vara en följd av avsaknad av reciprocitet i relationen till närståendevårdaren, utan de negativa känslorna handlar om att acceptera det försämrade hälsotillståndet efter att tidigare ha levt ett aktivare liv.