Reincarnation in Philo of Alexandria

Avhandlingen undersöker Filon av Alexandrias (ca. 20 f.Kr. - 50 e.Kr.) ståndpunkt gällande reinkarnationsläran. Från 1600-talet och framåt var den rådande uppfattningen att den judiske bibeltolkaren godkände läran. Sedan 1800-talet har det dock rått delade meningar bland de forskare som har tagit ställning i frågan och två grupper med sinsemellan motsägande svar har bildats. Gemensamt för dessa två grupper är emellertid att deras åsikter inte är baserade på forskning speciellt i den här frågan. Yli-Karjanmaas avhandling fyller det tomrummet. Filons hänvisningar till de ofullkomliga själarnas öde efter döden är mycket sällsynta, vilket leder till att man nödgas ta i beaktande alla tillgängliga indirekta bevis, det vill säga Filons antropologiska, etiska och soteriologiska åsikter. Avhandlingen kommer fram till att dessa åsikter är sådana att de – trots enstaka textavsnitt som verkar medge en motsatt tolkning – gott och väl kan omfatta reinkarnationsläran. Filons dualistiska människosyn, hans fullkomligt immateriella förståelse av frälsningen samt det faktum att han stöder sig på Platons åsikter och tillämpar dennes texter om reinkarnation är alla tecken på detta. Yli-Karjanmaa granskar fyra textavsnitt som direkta bevis (Somn. 1.137–139, Cher. 114, QE 2.40 och fragment 7.3 i Harris samling), och konklusionen blir att Filon i dem alla talar om reinkarnation och att han gör så med godkännande. Sålunda överensstämmer resultaten av granskningen av både de indirekta och de direkta bevisen, och leder till slutsatsen att Filon omfattade reinkarnationsläran. Författaren tillämpar denna slutsats på ett betydligt större antal texter av Filon, i avsikt att reflektera över de sätt på vilka Filon skriver om reinkarnation. Förtäckta hänvisningar till läran visar sig utgöra en organisk del av ett omfattande nätverk av sammanlänkade termer, begrepp, föreställningar och bilder som Filon använder för att beskriva själens resa tillbaka till den okroppsliga, eviga tillvaron med Gud, genom sin egen strävan och Guds nåd.

Atlas sive Cosmographicae meditationes de fabrica mundi et fabricati figura / [Gerardo Mercatore Rupelmundano]

[Duisburgi] : [Clivorum], [1595]

Atlas sive Cosmographicae meditationes de fabrica mundi et fabricati figura

Gerhardus Mercator (1512-1594), hollantilainen kartografi ja instrumenttien tekijä on tunnettu karttaprojektiostaan, Mercatorin projektiosta, jonka hän kehitti merenkulkijain käyttöön. Mercator otti myös ensimmäisenä tämän teoksensa nimessä "atlas" –sanan tarkoittamaan karttakokoelmaa. Nimitys vakiintui yleiseen käyttöön tarkoittamaan kartastoa. Mercatorin atlaksen valmistaminen vei vuosia; se julkaistiin vasta hänen kuolemansa jälkeen, ja sen viimeistelyn suoritti hänen poikansa. Mercatorin atlas on yksi tärkeimmistä merkkiteoksista kartografian historiassa. Tämä melko huonokuntoinen kappale on toinen A. E. Nordenskiöldin kartografiseen ja maantieteelliseen kokoelmaan kuuluvista kahdesta Mercatorin atlaksesta vuodelta 1595. Nordenskiöld on ostanut sen Veronasta 1880. Nordenskiöldin kokoelma kuuluu ainoana suomalaisena kohteena henkisen kulttuuriperinnön Memory of the World –rekisteriin.

Defining the art of grammar: Ancient perceptions of γραμματική and grammatical

The subject of this dissertation, which belongs to the field of Classical Philology, are the definitions of the art of grammar found in Greek and Latin sources from the Classical era to the second century CE. Definitions survive from grammarians, philosophers, and general scholars. I have examined these definitions from two main points of view: how they are formed, and how they reflect the development of the art itself. Defining formed part of dialectic, in practice also of rhetoric, and was perceived as important from the Classical era onwards. Definitions of grammar seem to have become established as part of preliminary discussions, located at the beginning of grammatical manuals (tékhnai, artes). These discussions included certain principal notions of the art; in addition to the definition, a list of the parts of the art was also typically included. These lists were formed by two different methods: division (diaíresis, divisio) and partition (merismós, partitio). Many of the grammarians may actually have been unfamiliar with these methods, unlike the two most important scholars of the Late Republic, Varro and Cicero. Significant attention was devoted to the question whether the art of grammar is based on lógos or empeiría. This epistemological question had its roots in medical theories, which were prominent in Alexandria. In the history of the concept of grammatiké or grammatica, three stages become evident. In the Classical era, the Greek term is used to refer to a very concrete art of letters (grámmata); from the Hellenistic era onwards it refers to the art developed by the Alexandrian scholars, a matter of textual and literary criticism. Towards the end of the Hellenistic era, the grammarian also becomes involved with the question of correct language, which gradually begins to appear in the definitions as well.

[Mappa mundi]

Julkaisussa: Geografia tavole moderne di geografia de la maggior parte del mondo di diversi autori

De notione mundi affirmativa

Invokaatio: Annuente Jehova!

De anima mundi

Invokaatio: D.F.G.

De exordio mundi

Invokaatio: Auxilio aeterni patris.

De circulis sphaerae in genere, et in specie de cingulo mundi

Variantti B.

De sapientia divina in mechanismo mundi conspicua

Invokaatio: D.D.

Contemplationum mundi libri tres

Nimiösivulla myös motto: Horatius Tu nihil invitâ, dicas faciasve Minervâ.

De interitu mundi

Invokaatio: Q.F.F.q.S.

Contra aeternitatem mundi

Invokaatio: Q.B.D.V.