Ledningens ansvar för icke-finansiell information och dess rapportering i aktiebolag.

Syftet med avhandlingen är att redogöra för ledningens ansvar för icke-finansiell information och dess rapportering i aktiebolag. Avhandlingen utgår från finsk bolagsrätt och särskiljer mellan små, medelstora och stora samt mellan onoterade och noterade aktiebolag. Ledningen definieras som aktiebolagets styrelse och VD. Avhandlingen inleds med att redogöra för vad icke-finansiell information är, vad det innebär för aktiebolag och vad som reglerar rapporteringen av informationen. Avhandlingen diskuterar bolagets intressen för att utreda vinstsyftet ur ett aktieägarperspektiv och som en del av ett större företagsansvar. Detta för att klargöra hur långt ledningen kan gå i sitt arbete med icke-finansiell information och hållbarhet. Avhandlingen avslutas med en redogörelse för ledningens skadeståndsrättsliga och straffrättsliga ansvar. Rapportering av icke-finansiell information har tre tydliga problemområden. För det första skapar den oklara definitionen förvirring. Informationen är företagsspecifik vilket försvårar en granskning av kvaliteten. För det andra så finns det olika tolkningar av vad som är bolagets intressen och hur verksamhetens syfte ska tolkas. Ett kortsiktigt vinstsyfte prioriterar ett aktieägarperspektiv medan en långsiktig värdeökning tenderar att se till flera sidogrupper som mottagare av icke-finansiell information. För det tredje så är gränsen mellan frivillig och obligatorisk rapportering diffus. Dessa tre problemområden innebär att ledningens ansvar är tolkningsbart beroende på den aktuella situationen och det specifika aktiebolaget. Regleringen måste göras tydligare och de olika begreppen inom icke-finansiell information definieras. Ledningen har en rättighet att arbeta för hållbarhet och rapportera icke-finansiell information, dock så har de ingen uttrycklig skyldighet att göra det. Sanktionsmöjligheterna vid bristfällig eller felaktig informationsutgivning är i praktiken svaga.

En riktig pärla – framförställda adjektivattribut i resekataloger

Avhandlingen behandlar framförställda adjektivattribut i resekataloger. Ett adjektivattribut är en adjektivfras som fungerar som bestämning på satsens huvudord. Materialet är tre resekataloger publicerade av den svenska resebyrån BIG Travel: Australienkatalogen, Europakatalogen och Golfkatalogen. Totalt omfattar materialet 60 sidor. Avhandlingen betonar annonsering och marknadsföringskommunikation – syftet var att ta reda på hur och i vilken utsträckning man använder adjektivattribut i resespråket. Jag ville också utreda hur adjektivattribut fördelar sig statistiskt, hur man använder adjektivets böjningsformer (positiv, komparativ, superlativ) samt hurdana skillnader det finns mellan de tre katalogerna i bruket av adjektivattribut. Mina forskningsmetoder var kvalitativa och kvantitativa. Varje katalog är representerad med 20 sidor. Jag excerperade alla framförställda adjektivattribut och gjorde en lista för varje katalog. I slutet av listan angav jag antalet positiv-, komparativ- och superlativformer samt vilka som är de frekventaste attributen. I resespråket är det positivformen som är oftast i bruk: det beror troligen på att man vill hålla stilen neutral och inte skapa motsättning. Det finns en betydelsefull skillnad i attributantal mellan Australienkatalogen och Europakatalogen: resmål i Europa beskrivs med tydligt fler attribut jämfört med Australien. Det totala antalet adjektivattribut ligger på 1608 (Australienkatalogen 436, Golfkatalogen 561, Europakatalogen 610). Det finns alltså en enorm variation och bland denna variation är det få attribut som upprepas ofta. Den här trenden syns i alla kataloger. Slutsatsen är att reseskribenter försöker att uttrycka saker på nya, varierande sätt, vilket kan göras med olika adjektiv. På vissa adjektivattribut litar man mer än på andra och därför används dessa attribut oftare.