Stadgar för Vasa Svenska Kvinnoklubb

10 x 14 cm

Stadgar för Finlands Svenska Kvinnoförbunds Åbo filial r.f

13 x 19 cm

Människans öfvergrepp inom Småfågelvärlden

10 x 16 cm

Årsberättelse vid Djurskyddsföreningens i Helsingfors allmänna sammankomst

13 x 20 cm

1. Svenska Konkordia Förbundets årsberättelser 1915-1913 och 1918

14 x 22 cm

Stadgar för Svenska Kvinnoförbundet i Finland

14 x 22 cm

Finlands Svenska Kvinnoförbund

12 x 16 cm

Svenska Kvinnoförbundet sociala kurser serie I

8 x 13 cm

1907–1927 Program för svenska kvinnodagarna i Helsingfors den 15 och 16 mars 1927

11 x 18 cm

Historik över Svenska Kvinnoförbundets verksamhet 1908 – 1918

14 x 22 cm

Program för svenska kvinnodagarna i Helsingfors den 15 och 16 mars 1927

11 x 18 cm

Berättelse över Finlands svenska kvinnoförbunds verksamhet under år 1926

12 x 18 cm

Stadgar för svenska konkordiaförbundet r.f

14 x 22 cm

Stadgar för Svenska Konkordia Förbundet

12 x 19 cm

"Litteraturen, det är vad man undervisar om" : det svenska litteraturdidaktiska fältet i förvandling

Under slutet av 1900-talet och början av 2000-talet har ett nytt litteraturdidaktiskt forskningsfält vuxit sig allt starkare i Sverige, samtidigt som litteraturens ställning i samhälle och skola har försvagats. För att söka förstå en sådan paradox undersöker Peter Degerman hur frågor om litteraturens legitimitet och funktion besvaras i den litteraturdidaktiska forskningen. Varför bör vi egentligen läsa och studera skönlitteratur, och vad kan en litteraturpedagogisk forskning säga oss om litteraturens värde? Avhandlingens analysmetod är inspirerad av Michel Foucault, såväl begreppsligt som i genomförandet, vilket betyder att undersökningen framför allt riktar in sig på litteraturdidaktiken i termer av ett ”spridningsmönster” av ett antal ”diskursivt formerade vetenskapliga utsagor” som konstruerar sitt objekt eller en ”objektdomän” – ”en korpus av påståenden som hålls för sanna”. Litteraturdidaktikens huvudsakliga objektdomän, dess utskilda objekt, är litteraturläsningen. Det som gör litteraturdidaktiken till vetenskap – connaissance – är dess speciella avgränsning mot andra vetenskapliga områden, samtidigt som litteraturdidaktiken, som connaissance är beroende av förhållandet till ett speciellt episteme – ett större diskursivt fält som möjliggör vetenskapen. En ny vetenskap, som litteraturdidaktiken, uppstår i brottet mot ett större samhälleligt vetande, ett vetande vilket i detta fall kan återfinnas i utbildningssystemet, politiska opinioner, massmediala debatter etc. Det som är möjligt att säga inom området för litteraturdidaktik eller litteraturpedagogik begränsas emellertid av det som i avhandlingen benämns ”klassrummets princip”. Förhållandet mellan skilda litterära repertoarer – exempelvis mellan lärare och elev – eller mellan subjektiva och objektiva läsningar, mellan olika texttyper, knyts till klassrummet i betydelsen av en kontext för den pedagogiska situationen. Ytterst sett är det den litteraturdidaktiska forskningens relevans för klassrummets praktik som avgränsar den litteraturdidaktiska domänen.