Mantle- and crust-derived magmatism in the southern Fennoscandian Shield at c. 1.8 Ga; evidence from geochemistry, isotopes and geochronology

Geokemi och isotopsammansättningarna hos ca 1,8 Ga (miljarder år) gamla mafiska bergartsintrusioner studerades i två huvudområden: i) Transskandinaviska magmatiska bältet (TMB) i Bergslagen, Småland och Blekinge, södra Sverige, inklusive några prov från det ca 1,87 Ga gamla Hedesunda-komplexet i östra Bergslagen, samt ii) mindre, postkollisionala komplex i södra Finland och ryska Karelen. I det senare fallet var även tillhörande granitoider inkluderade i studierna. TMB-bergarterna skiljer sig avsevärt i utvecklingsgrad och omfattar sammansättningsmässigt bergarter från ultramafiter till kvartsdioriter. Dessa bergarters geokemi är kännetecknande för kontinentala öbågar. För sydligaste TMB och Hedesunda antyder geokemin en något mera oceanisk öbågekaraktär. Tillsammans med tidigare data antyder de av Rutanen analyserade Nd- och Sr-isotopförhållanden för TMB en ’milt utarmad’ mantelsammansättning. De mafiska bergarterna i södra Finland och ryska Karelen varierar från ultramafiska till monzodioritiska, men med avsevärt högre alkalihalter jämfört med TMB. Källan för all den studerade mafiska magmatismen kan beskrivas som en utarmad mantel som i varierande grad påverkats av fluider och smältor ur subducerande litosfärplattor. Geokemin antyder infiltrering och påverkning av H2O-dominerande fluider i övre manteln för TMB. Den mafiska ca 1,8 Ga gamla magmatismen österut avspeglar en ökande påverkan av sedimentderiverade karbonatfluider och smältor inom allt djupare mantelområden. Denna subduktionsrelaterade mantelanrikning skedde under den föregående öbågeutvecklingen i södra delarna av Finland och Sverige, samt ryska Karelen. Geokemin för en grupp granitoider, associerade med de ca 1,8 Ga gamla intrusionerna i södra Finland visar både vulkanisk öbåge och synkollisional granitoidkaraktär. Denna grupp har ett blandat magmatiskt och sedimentärt Svekofenniskt ursprung, vilket kan antas p.g.a. deras Nd- och Sr-isotopförhållanden. En annan grupp av granitoider ligger geokemiskt mellan vulkanisk öbåge- och intraplatt-granitoider, och har magmatiskt ursprung. Geokemin och isotoperna hos dessa intrusioner kan förklaras med hybridisering mellan de kraftigt anrikade, mantelderiverade magmorna, och granitmagmor från den äldre skorpan. Den ca 1,8 Ga gamla TMB-magmatismen i Sverige skedde vid sammanslutning av kontinentalrandbågar, med kontinuerlig subduktion mot öster i Bergslagen, och mot norr i de sydligare delarna. Samtidigt i öster intruderade de postkollisionala intrusionerna i skorpan omedelbart efter kollisionen med den Volgo-Sarmatiska kontinenten från sydost. Denna invecklade paleotektoniska konfiguration orsakade en tektonisk regim där litosfäriska mantelkällor levererade de starkt anrikade magmorna, vilkas uppstigning troligen möjliggjordes av djupgående postkollisionala skjuvzoner. Intrusionerna orsakade uppsmältning av den omgivande skorpan, vilket framkallade den associerade granitoidmagmatismen.

Understanding Neolithic Southern Levant: case studies of archaeological semiosis in action

I undersökningen tillämpas Charles Sanders Peirces semiotik för en kritisk granskning av arkeologiska tolkningsprocesser. Enligt Peirce bygger all betydelsegivning på tecken, som kan vara teckningar, föremål, ord, byggkonstruktioner eller egentligen vad som helst. Ett tecken är tredimensionellt: ”objekt”, ”tecken” och ”tolkning”. I sina tidiga skrifter definierar han tre grundtyper för tecknet, Index, Icon och Symbol. De grundläggande definitionerna i Peirces semiotik blir till ett slags lins. När den placeras på skrifter av en arkeolog som uttolkar tecken, framträder deras inre uppbyggnad, motiveringar och logiska konsekvens klart. Att beakta är, att denna bok är lika lite avsedd att utgöra en systematisk klarläggning av den arkeologiska semiotiken, som en omfattande beskrivning av symboliken i det neolitiska Mellanöstern. Analysen är deskriptiv och inte avsedd att utvärdera tolkningarnas riktighet, utan enbart att klarlägga hur arkeologen kommit fram till dessa. Som objekt har valts neolitiska södra Levanten, där viktiga fynd gällande denna i mänsklighetens kulturhistoria så betydelsefulla skede har gjorts. Förhistorien är intressant med tanke på arkeologisk semiosis, eftersom uttolkaren av en symbol inte kan stöda sig på textfynd, utan måste på annat sätt upptäcka vad ett föremål eller en byggnad betytt för sin upphovsman. Att upptäcka en trovärdig betydelse är ofta en mycket svår och understundom rentav omöjlig uppgift. Efter att förhållandet mellan semiotik och arkeologi dryftats analyseras i boken John Garstangs och Kathleen M. Kenyons grundläggande tolkningar i Jeriko, Denise-Schmandt Besserats jämförande analyser för uttolkningen av \'Ain Ghazalis kranium, Michele A. Millers kontextuella analys i Jarmuk samt David Lewis-Williams’ starkt strukturalistiska analys av betydelsen av fynden i \'Ain Ghazal. Peirces semiotik har använts som stöd för arkeologin i mycket mindre utsträckning än F. de Saussures lingvistiska ja strukturalistiska semiotik. I Mellanöstern har man hittills inte alls gjort det. Ingen av de forskare som behandlas i boken hänvisar själv till semiotik eller tecken. Logiken i uttolkningen av dessa undersökningar är mycket invecklad, och de av Peirce gestaltade processerna för betydelsegivning visar sig härvidlag utgöra en ytterst klargörande kritisk apparat.

A complete map of the southern continent

Nimeketiedot nimiönkehyksissä