Copingstrategier i vardagen vid multipel skleros - En litteraturstudie

Multipel Skleros [MS] en är kronisk, neurologisk sjukdom som angriper det centrala nervsystemet genom nedbrytning av myelin, vilket försvårar nervsignalernas transport till målcellerna. Den som drabbats av MS kan uppleva symptom av fysisk och psykisk karaktär som pareser, spasticitet, koordinationsstörningar, fatigue, depression och ångest. För att hantera sjukdomen behöver personer med MS använda coping. Inom coping finns aktiva och passiva strategier. Till de aktiva copingstrategierna hör probleminriktad copingstrategi och emotionell copingstrategi och inom passiv hör undvikande copingstrategi. Syftet med studien var att beskriva användandet av copingstrategier hos personer diagnostiserade med MS utifrån en teoretisk referensram. Metoden som användes var litteraturstudie. Urvalet genomfördes utifrån Polit & Becks (2012) niostegsmodell. Sökningarna genomfördes i databaserna CINAHL, PsycInfo och PubMed. Efter urvalsprocessen kvarstod 14 artiklar som kom att ligga till grund för resultatet. Resultatet presenterades i tre kategorier, probleminriktad-, emotionell- och undvikande copingstrategi. De individuella förutsättningar som framkom vara centrala för användandet av copingstrategierna var resurser, acceptans, optimism, förnekelse och distansering. Information visade sig också genomsyra samtliga copingstrategier.  Slutsatsen var att en persons individuella förutsättningar var avgörande för hur coping användes. Sjuksköterskan har en viktig roll i att informera personer med MS om hur de kan använda sig av copingstrategier.

Upplevelser av 0-HLR i hemsjukvård : - Distriktssköterskors och sjuksköterskors perspektiv

Abstact Introduktion: Beslut om 0-HLR kan tas av ansvarig läkare gällande patienter som inte bedöms ha förutsättningar att återfå spontan cirkulation och andningsfunktion vid ett hjärtstopp. Dessa beslut har visat sig utgöra grund för oenighet och osäkerhet hos vårdpersonal, anhöriga och patienter på sjukhus. Dock saknas forskning gällande distriktssköterskors och sjuksköterskors upplevelser av 0-HLR i hemsjukvård.. Syfte: Syftet var att undersöka distriktssköterskors och sjuksköterskors upplevelser av 0-HLR i hemsjukvård samt att identifiera förbättringsåtgärder. Metod: Kvalitativ intervjudesign med beskrivande karaktär utgjorde metoden där elva informanter från ett län i Mellansverige ingick. Data analyserades genom kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Av resultatet framkom att det saknas tydliga rutiner för hur 0-HLR ska diskuteras och beslutas om i hemsjukvård. Personliga egenskaper hos vårdpersonal, patient och anhöriga styrde huruvida 0-HLR diskuterades eller ej. Man arbetade med 0-HLR i hemsjukvård fast på ett outtalat sätt och patienter visste inte alltid vad begreppet innebar. Behov att utveckla information och rutiner angående 0-HLR förelåg eftersom det rådde osäkerhet när akuta situationer uppstod.  Konklusion: Det framkom att 0-HLR är ett ämne som behöver lyftas för att undvika osäkerhet och otrygghet hos patienter, anhöriga och vårdpersonal gällande multisjuka patienter. Information, kunskapsuppdatering och rutiner behöver ses över och utformas för att bättre kunna följa med i utvecklingen av den personcentrerade vården.

Omvårdnadskompetensens betydelse för patientsäkerheten i vårdorganisationen : En litteraturstudie

Introduktion: Vårdorganisationer ska tillgodose patientsäker vård av hög kvalitet på ett så effektivt sätt som möjligt. Patienter drabbas dock i stor omfattning av vårdskador som skulle kunna undvikits om adekvata åtgärder vidtagits vid deras kontakt med hälso- och sjukvården. Sjuksköterskorna utför omvårdnadshandlingar med de givna resurser som vårdorganisationen tillhandahåller. Syfte: Att belysa betydelsen av sjuksköterskors omvårdnadskompetens för patientsäkerheten ur ett organisatoriskt perspektiv. Metod: Polit och Becks (2017) niostegsmodell har använts med ett deduktivt arbetssätt. Ramverket har varit förutbestämda patientsäkerhetsindikatorer (trycksår, fall, nosokomiala infektioner, misslyckande att rädda och mortalitet) samt Donabedians (1988) begreppsmodell. Tio kvantitativa artiklar har använts till resultatet. Resultat: Sjuksköterskors omvårdnadskompetens har visat sig genom procentandelen sjuksköterskor i omvårdnadsgruppen, omvårdnadstiden som patienter får av sjuksköterskor samt kandidatexamen och klinisk erfarenhet hos sjuksköterskorna. Vid en ökning av omvårdnadskompetensen så minskade vårdskador oavsett avdelningens karaktär. Konklusion: Mer än hälften av vården består av omvårdnad där sjuksköterskor leder omvårdnadsarbetet. Sammansättningen av omvårdnadsgrupper har en avgörande roll för patientsäkerheten. Procentandel sjuksköterskor i omvårdnadsgruppen bör vara omkring 85- 88%. För att öka patientsäkerheten krävs mer evidens och datainsamling kring vilka omvårdnadshandlingar som påverkar vårdutfall utifrån struktur, process och vårdutfallsnivå. Detta skulle stärka sjuksköterskeprofessionens betydelse och underlätta för verksamheter och beslutsfattare vid kvalitetsförbättring av vården.