Representera och bli representerad : Elever med religiös positionering talar om skolans religionskunskapsundervisning

Hur kan lärare på bästa sätt möta elever med religiös positionering i religionskunskapsklassrummet?  Hur kan undervisningen utformas för att ge religiösa traditioner en framställning som elever med religiös positionering kan acceptera, relatera till och kanske också lära nytt av? Den här religionsdidaktiska studien handlar om hur elever som positionerar sig inom muslimsk, kristen, buddhistisk och judisk tradition talar om skolans religionskunskapsundervisning. Studien berör tre teman. För det första undersöks mötet mellan undervisningsinnehåll och elevernas erfarenheter av sin egen religiösa tradition och tro. För det andra riktas uppmärksamheten mot hur eleverna talar om sina erfarenheter av att vara eller att förväntas vara representant för sin egen tradition i undervisningen. Ett tredje tema handlar om hur eleverna beskriver ramar och förutsättningar för religionskunskapsundervisningen. Intervjumaterialet har analyserats med hjälp av kritisk diskursanalys. Resultaten visar bland annat att eleverna har svårt att känna igen och relatera till sin egen tradition i undervisningen. De befarar att undervisningen snarare förstärker än dekonstruerar stereotypa föreställningar om religion och religiöst liv. 

Aktionsforskning som förhållningssätt i en föränderlig omvärld

Abstract Vad kan behövas för att hantera en verksamhet i en föränderlig omvärld? De senaste årens krav på förbättringar inom skolan har lett till omfattande policyförändringar och många gånger en jakt på ”rätt” metod. I strävan efter högre måluppfyllelse har bland annat bedömning för lärande (Lundahl, 2014) fått stort genomslag i svensk skola. Vilket gör skolledare och lärares förståelse av såväl skolförbättring som bedömning till intressant undersökningsobjekt. Inom ramen för vår forskning har vi genomfört en inledande kartläggning av hur bedömning för lärande (BFL) förstås av skolledare och lärare. I analysen av kartläggning framträder två tydliga mönster.  Det första mönstret uppvisar en tydlig skillnad mellan grundantaganden för hur bedömning kan användas för att utveckla elevers lärande och hur lärare praktiserar BFL i sin verksamhet. Bedömning för lärande bygger på dialog, där återkoppling och förändring av undervisning är centralt. I kartläggningen ser vi att det i praktiken snarare blir information, det vill säga envägskommunikation från lärare till elev. Det sker heller ingen förändring av undervisningen utifrån de bedömningar som görs.  Vi ser med andra ord en instrumentell användning av bedömning snarare än en förändrad förståelse av hur bedömning kan användas för att utveckla elevers lärande.   Det andra mönstret visar på hur skolledare och lärares uppfattningar skiljer sig om vad som behöver göras i skolans pågående förbättringsarbete, gällande bedömning. Det rektorer berättar om skolans förbättringsarbete försvinner i lärarnas beskrivningar om vad som görs. Vi ser att rektorer fokuserar på att starta upp förbättringsarbeten på skolan men att de inte följer upp arbetet. Dessutom saknas en långsiktig ledningsstrategi för hur arbetet ska få fäste i verksamheten.   De framträdande mönster har gjort oss intresserade av Critical Participatory Action Research (CPAR) där utgångspunkten är att praktiken behöver fånga sina egna frågor, synliggöra sin verksamhet och i ett dialogiskt samarbete långsiktigt förbättra praktiken. Utifrån det har vi initierat två aktionsforskningsprojekt: Hur lärare konstruerar sina bedömningspraktiker och hur rektorers förstår och gestaltar ett pedagogiskt ledarskap i praktiken?

Genus i ensemble : En intervjustudie om lärares syn på genusuppdraget och dess innebörd för ensembleämnet

Syftet med undersökningen är att med avseende på skolans genusuppdrag studera musiklärares förhållningsätt i ensembleundervisning på gymnasieskolan. För att uppnå detta har kvalitativa, semistrukturerade intervjuer genomförts med lärare i gymnasiekursen ensemble, följt av diskursanalys på transkriberingar av dessa intervjuer. De teoretiska utgångspunkterna är genusteorier och diskursteorier. I resultatet framkommer lärarnas syn på genusbegreppet och genusuppdraget. Bland de genusdiskurser som presenteras finns synen på genus som rutin, som sidoeffekt på annat arbete och som medvetenhet. Gällande elevsyn visar sig diskurser om eleven som platstagare, som normbrytare och vikten av att eleven känner sig som en synbar individ. Slutledningarna, liksom diskussionskapitlet, rör sig kring genusarbetets framgångar, vilka faktorer som kan ha orsakat dessa, och hur arbetet förändrats på skolorna utifrån dessa framgångar. Genomgående har ett individfokus framkommit, där eleverna inte ses som en grupp, utan som enskilda individer, vilka alla måste mötas personligt.