Kollektivtrafik som transformativ kraft för levande och hållbara städer

Denna studie uppmärksammar kollektivtrafik som transformativ förändringskraft i städer. I studien talas om att se kollektivtrafik som ryggraden i hållbar mobilitet och en möjliggörare för förändring, med visionen att bygga en stad för människor. En levande och attraktiv stad där kollektivtrafik sätts in i ett större sammanhang för att underlätta människors vardag.  Sveriges tre största stadsregioner; Stockholm, Göteborg och Malmö har studerats. För att på ett djupare plan förstå dessa förändringsprocesser har även sju internationella jämförelsestudier tagits fram (Freiburg, Zürich, London, Paris, Singapore, Kapstaden och Buenos Aires), liksom en konceptuell och teoretisk analys- och tolkningsram. Såväl de svenska som utländska fallstudierna pekar på att det finns många utmaningar i växande stadsregioner.  Studien ger en ökad insikt om att kollektivtrafik kan vara ett verktyg att bryta sociala och miljömässiga utmaningar, liksom mobilitetsutmaningar. Det krävs en avancerad produktionslogik för att utveckla kapacitetsstarka kollektivtrafiklösningar, men när allt är på plats i ett samverkande system kan kunden/resenären utnyttja systemet i sin egen värdeskapande process utifrån en kundorienterad tjänstelogik. Det finns ett behov av en fortsatt lärprocess för att använda kollektivtrafik som transformativ kraft. Det är människor som rör sig i staden, kollektivtrafik är endast ett medel. Det är med gemensamma offentliga och privata resurser som en levande, hållbar och attraktiv livsmiljö kan skapas, men det måste ske inom ramen gemensamma värderingar och berättelser.  Då utvecklas ett samhälle som bygger på tillit. Att hantera transformation, värdeskapande och hållberhet kräver flernivåstyrning, resursintegration och en utmaningsdriven tjänsteinnovation. Delarna finns där, men det behövs ett mer samlat grepp för att fullt ut utnyttja potentialen i Kollektivtrafik som transformativ kraft för levande och hållbara städer.

Samverkan Trafikförsörjningsprogram

Med stöd i Förordning (2010:185) med instruktion för Trafikverket 2§ punkt 12 utgår vi ifrån att Trafikverket ska vara ett stöd i arbetet att utveckla ett effektivt och hållbart transportsystem utifrån ett trafikslagsövergripande synsätt i nära dialog med RKM för att skapa en långsiktig infrastrukturplanering, i det att Trafikverket ska stödja arbetet med att ta fram trafikförsörjningsprogrammen (TFP). Föreliggande rapport fokuserar på Trafikverkets roll i samverkan med de Regionala kollektivtrafikmyndigheterna.   För att närmare studera, utveckla och tydliggöra ramarna för trafikverkets stöd och ansvar för kollektivtrafikfrågor, använder vi i denna rapport en förståelseorienterad metod som bygger på att förstå och tolka den kontext som Trafikverket agerar i. Föreliggande text är en inventering av olika utformningar av kollektivtrafikmyndigheter i landet samt Trafikverkets olika Regionkontor. Fokus är i huvudsak riktad mot hur de är organiserade och hur de arbetar för att hantera olika frågor. Syftet är att med denna samlade kunskap se hur samverkansutmaningar har hanterats i olika lösningar och på så sätt öppna upp för ett ömsesidigt lärande och stärka förutsättningarna för samverkan.   Föreliggande studie visar att samverkan mellan kollektivtrafikmyndigheterna och Trafikverket inte är statisk utan en del i en dynamisk process som baseras på kunskap, personliga relationer och förtroende. Genom att få kunskap om den andra organisationen och skapa sig en förståelse om hur man kan samverka för att uppnå bättre effekter av sina satsningar skapas en grund för samarbete. Det är sedan genom personliga relationer som ett förtroende skapas mellan parterna och som fördjupar samarbetet. Ett samarbete likt den mellan Trafikverket och Kollektivtrafikmyndigheterna som varken är bundet till hierarkiska eller beroendemässiga parametrar kräver förtroende och relationella band mellan parterna för att fungera. Den kunskapsintegration som uppstår mellan organisationerna när man klarar av att länka och integrera människors kunskaper och färdigheter genom sina personliga relationer och organisatoriska processer bidrar till ökad organisatorisk kapacitet för respektive organisation. Samspelet mellan organisationerna bidrar till att respektive organisation på ett bättre sätt kan anpassa sig till föränderliga samhällsbehov och skapa interna strukturer som följer de förändrade behov som finns i samhället.