Den fysiska miljöns påverkan på individer med demenssjukdom

Demens är en neurodegenerativ sjukdom där kognitiv och funktionell nedsättning uppstår. Det finns inget botemedel för demenssjukdom utan målet är att förbättra och stödja livet för individerna som drabbats, vilket kan tillämpas genom anpassning av den fysiska miljön. Syftet med litteraturstudien var att belysa den fysiska miljöns påverkan på individer med demenssjukdom utifrån vårdpersonal och forskares uppfattningar. Metoden som tillämpades var en litteraturstudie enligt Polit och Becks (2012) nio-stegsmodell med datainsamling genom databaserna Cinahl och PubMed. Artiklarna genomgick Polit och Becks (2012) granskningsmallar för kvalitativa respektive kvantitativa studier. Detta resulterade i 12 vetenskapliga artiklar som bearbetades till olika teman. Resultatet redovisades med fem olika teman: minskad agitation, ökad orienteringsförmåga, ökat engagemang och uppmärksamhet, ökad social interaktion och ökat välbefinnande. Slutsatsen var att individerna med demenssjukdom påverkades av den fysiska miljön genom att den utbringade lugn, autonomi, trygghet, självständighet, frihet, värdighet och en känsla av att ha kontroll och att känna sig hemma. Detta samtidigt som personalen kunde få mer tid till att umgås och/eller utföra aktiviteter med individerna.

Genus i ensemble : En intervjustudie om lärares syn på genusuppdraget och dess innebörd för ensembleämnet

Syftet med undersökningen är att med avseende på skolans genusuppdrag studera musiklärares förhållningsätt i ensembleundervisning på gymnasieskolan. För att uppnå detta har kvalitativa, semistrukturerade intervjuer genomförts med lärare i gymnasiekursen ensemble, följt av diskursanalys på transkriberingar av dessa intervjuer. De teoretiska utgångspunkterna är genusteorier och diskursteorier. I resultatet framkommer lärarnas syn på genusbegreppet och genusuppdraget. Bland de genusdiskurser som presenteras finns synen på genus som rutin, som sidoeffekt på annat arbete och som medvetenhet. Gällande elevsyn visar sig diskurser om eleven som platstagare, som normbrytare och vikten av att eleven känner sig som en synbar individ. Slutledningarna, liksom diskussionskapitlet, rör sig kring genusarbetets framgångar, vilka faktorer som kan ha orsakat dessa, och hur arbetet förändrats på skolorna utifrån dessa framgångar. Genomgående har ett individfokus framkommit, där eleverna inte ses som en grupp, utan som enskilda individer, vilka alla måste mötas personligt.