"Vi som sköter oss" : En kvalitativ intervjustudie om främlingsfientlighet och dess orsaker i relation till medierapportering kring invandring och flyktingfrågor

Under flyktingkrisen 2015 hårdnade debatten kring flyktingmigration och de främlingsfientliga rösterna höjdes. Som ett resultat av den mediala uppmärksamheten kring flyktingkrisen anses nu invandrings- och integrationsfrågan vara den överlägset viktigaste samhällsfrågan i Sverige. Forskning kring främlingsfientlighet har i stor utsträckning genomförts ur majoritetsbefolkningens perspektiv, i denna studie ligger fokus istället på personer med utländsk bakgrund och deras erfarenheter av främlingsfientliga attityder. Genom en kvalitativ metod där åtta semistrukturerade intervjuer har genomförts har denna studie undersökt hur personer med utländsk bakgrund upplever främlingsfientlighet och dess orsaker i relation till medierapportering kring invandring och flyktingfrågor. Resultatet har analyserats med hjälp av Intergroup threat theory, Cultivation theory och stereotypisering och visar att främlingsfientlighet existerar mellan majoritets- och minoritetsgrupper men även inom minoritetsgrupper. De upplevelser som identifieras är huvudsakligen vardagliga händelser och dess orsaker grundar sig på samhälleliga problem, kulturskillnader och stereotyper. Enligt respondenterna framställer media personer med utländsk bakgrund och flyktingar övervägande negativt och påverkar därmed attityder och främlingsfientliga åsikter i det svenska samhället. Ett resultat av detta menar respondenterna är att Sverige har blivit mer främlingsfientligt på grund av den mediala rapporteringen kring flyktingkrisen.

Kommunala riktlinjer för anhöriganställningar : En kvalitativ innehållsanalys med feministisk teoriansats

Det övergripande syftet var att undersöka kommunala riktlinjer för anhöriganställningar tillgängliga på kommunernas hemsidor, dvs regeldokument gällande situationer där en anhörig anställs för att vårda en närstående. Det övergripande syftet har byggts upp utifrån följande tre frågeställningar angående hur kommunerna i Sverige beskriver: 1) vilka situationer som berättigar anhöriganställning, 2) hur det säkerställs att den äldre personen skall få sina behov tillgodosedda samt 3) hur säkerställs den anhöriganställdes rättigheter/välmående? Det saknas lagstöd för anhöriganställningar som rättighet, och det kommunala självstyret avgör om kommunen erbjuder denna omsorgsform. På senare tid har anhöriganställningar begränsats och förbjudits i flera svenska kommuner, och enligt uppgifter är det cirka 55–65 % av Sveriges kommuner som tillåter anhöriganställningar. Det är mestadels kvinnor med utländsk bakgrund som är anhöriganställda numera, och feministisk omsorgsforskning och media lyfter fram anhöriganställningar som en kvinnofälla och som en risk för integration av invandrare. I studien inkluderas riktlinjer från totalt 21 kommuner, vilka analyserades med kvalitativ innehållsanalys enligt Elo & Kyngäs (2007). De undersökta riktlinjerna hittades från hemsidorna för Sveriges 121 medelstora och stora kommuner (mer än 20 000 invånare). Resultatet har bearbetats med hjälp av feministisk teori (Hirdman 2012). Resultatet visar att det överlag finns få riktlinjer tillgängliga i Sveriges kommuner och att regelverken skiljer sig åt i de olika kommunerna.  I de riktlinjer som finns är ofta innehållet allmänna eller oklara beskrivningar. En slutsats är därför att många kommuner säkerställer sitt eget handlingsutrymme och ett tolkningsföreträde genom otydliga och allmänt hållna regler i sina riktlinjer. Utifrån ett feministiskt perspektiv kan dessa tolkningsföreträden skapa orättvisa strukturer och skillnader i förutsättningar och villkor för de äldre och för deras anhörigvårdare avseende anhöriganställningar. Slutligen visar resultatet på att de få detaljerade beskrivningarna prioriterar de äldres rättigheter framför de anhöriganställdas. Säkerställandet av de anhöriganställdas rättigheter beskrivs huvudsakligen att ske genom att kontrollera och styra de anhöriganställda. De anhöriganställda är ofta osynliga i riktlinjerna, betraktas som pseudoanställda och hamnar därför mellan stolarna vad gäller stödbehovet (Sand 2010).