Konstruktioner och valens : Verbfraser med åt i ett jämförande perspektiv

Det har knappast undgått någon som är språkligt medveten att finlandssvenskan och sverigesvenskan skiljer sig åt till vissa delar. Olikheterna återfinns på olika språkliga nivåer. Mest kända och omskrivna är de lexikologiska skillnaderna, dvs. skillnaderna på ordplanet. Betydligt mindre uppmärksamhet har ägnats syntaktiska skillnader, dvs. skillnader i hur satser och meningar byggs upp. För att öka kunskapen om finlandssvensk syntax initierade Språkvetenskapliga nämnden vid Svenska litteratursällskapet i Finland projektet Svenskan i Finland – syntaktiska drag i ett jämförande perspektiv, som pågick åren 2004–2006. Min avhandling har kommit till inom ramen för det projektet. Prepositionerna (t.ex. av, i, på, för, till, åt osv.) är så kallade funktionsord som har till uppgift att binda samman de mer betydelsetunga orden till satser och meningar. Den finlandssvenska prepositionsanvändningen skiljer sig i viss mån från den sverigesvenska, och ”åt” är en av de prepositioner som ofta lyfts fram som exempel. Finlandssvenskarna säger t.ex. ”han gav en bok åt Lena” i stället för ”han gav en bok till Lena” eller ”han gav Lena en bok”. De säger ”berätta något åt någon” (i stället för ”för”) och de säger ”ringa åt någon” i stället för ”ringa någon”. Ett huvudsyfte med min undersökning är att ta reda på hur pass stora skillnaderna är om man ser till samtliga belägg på ”åt” i ett material och inte bara till sådana som man fäster sig vid för att man vet att de avviker i finlandssvenskan. Undersökningen är korpusbaserad. Det betyder att jag letat efter alla belägg på kombinationer av verb och prepositionen ”åt” i rätt stora textmassor som finns tillgängliga i elektronisk form. Materialet ligger i Språkbanken i Finland och omfattar huvudsakligen tidningstext och skönlitteratur. Jag har använt mig av en textmassa på sammanlagt ungefär 40 miljoner löpande ord, drygt 23 miljoner finlandssvenska och drygt 19 miljoner sverigesvenska. Det materialet gav ca 20 000 åt-belägg att studera, och det visade sig något oväntat att ”åt” inte alls är vanligare i finlandssvenskan än i sverigesvenskan när det gäller skriftspråk, åtminstone inte i professionella skribenters språk. Om man kompenserar för att den finlandssvenska och den sverigesvenska korpusen inte är helt lika i fråga om genrefördelning och ålder, kommer man fram till i stort sett samma frekvens för ”åt” i båda korpusarna. För den närmare analysen av vilka mönster åt-beläggen uppvisar har jag först och främst utnyttjat konstruktionsgrammatik men också ramsemantik och valensteori. Konstruktionsgrammatiken är ingen enhetlig teori, men tanken om grammatiska konstruktioner är gemensam. Konstruktioner representerar allt från generella syntaktiska mönster till specifika mönster för språkliga enskildheter. Uppfattningen om vad som ska inbegripas i begreppet varierar, men definitionen av ”konstruktion” som ”par (eller konstellationer) av form och betydelse” är gemensam. ”Konstruktion” avser aldrig konkreta belägg i texter eller yttranden utan alltid det abstrakta mönstret bakom dessa. Och varje yttrande är resultatet av att en stor mängd konstruktioner samverkar. I min analys har jag utgått ifrån att beläggen med ”åt” kan återföras på olika konstruktioner eller mönster utifrån vad som är gemensamt för grupper av belägg. Jag har sett på vad åt-frasen i samverkan med verbet har för funktion i beläggen. En åt-fras är syntaktiskt en prepositionsfras och består av en preposition och en rektion. Exempelvis utgör ordparet ”åt skogen” en prepositionsfras där ”skogen” är rektion. Ur mitt material har jag kunnat abstrahera fram fem övergripande mönster där referenten för rektionen har olika så kallade semantiska roller. Åt-frasen kan i kombination med verbet ange mål eller riktmärke, som i t.ex. svänga åt höger, dra åt helvete, ta sig åt hjärtat, luta åt en seger för IFK. Den kan för det andra ange mottagare (t.ex. ge varsin kaka åt hundarna, bygga en bastu åt sina svärföräldrar, skaffa biljetter åt en kompis). För det tredje kan åt-frasen avse en referent som har nytta (eller skada) av en aktion (t.ex. klippa häcken åt grannen, ställa in digitalboxen åt sin moster). Åt-frasen kan slutligen avse den eller det som är föremål antingen för en kommunikationsaktion (vinka åt sin son, skratta åt eländet) eller en attityd eller känsla (glädja sig åt framgången). Utöver dessa huvudmönster finns det ett antal smärre grupper av belägg som bildar egna mönster, men de utgör sammanlagt under 3 % i bägge korpusarna. Inom grupperna kan undermönster urskiljas. I t.ex. mottagargruppen representerar ”ge varsin kaka åt hundarna” överföringskonstruktion, ”bygga en bastu åt sina svärföräldrar” produktionskonstruktion och ”skaffa biljetter åt en kompis” ombesörjningskonstruktion. Alla typer är gemensamma för bägge materialen, men andelen belägg som representerar de olika typerna skiljer sig betydligt. I det sverigesvenska materialet står t.ex. det mönster där åt-frasen avser mål eller riktmärke för en mycket större andel av beläggen än i finlandssvenskan. Också andelen belägg där åt-frasen avser någon som har nytta (eller skada) av en aktion är mycket högre i det sverigesvenska materialet. I det finlandssvenska materialet står i gengäld mottagarbeläggen för över 50 % av beläggen medan andelen i det sverigesvenska materialet är bara 30 %. Inom gruppen utgör belägg av produktions- och ombesörjningstyp dessutom en mindre andel i det finlandssvenska materialet än i det sverigesvenska. Dessa står till sin funktion nära den typ som avser den som har nytta av aktionen. De konkreta beläggen på överföring (ge varsin kaka åt hundarna) utgör en större andel i det finlandssvenska materialet än i det sverigesvenska (ca 8 % mot 3 %), men typiskt för båda materialen är hög kollokationsgrad (”kollokation” avser par eller grupper av ord som uppträder oftare tillsammans än de statiskt sett skulle göra vid helt slumpmässig förekomst). Största delen av mottagarbeläggen utgörs av fraser av typen ”ge arbete åt någon, ge eftertryck åt något, ge liv åt något; ägna tid åt något, ägna sitt liv åt något, ägna uppmärksamhet åt något”. De här slutsatserna gäller alltså skriftspråk. I talspråk ser fördelningen annorlunda ut. Typiskt för prepositionen ”åt” är överhuvudtaget hög kollokationsgrad. Det förefaller som om språkanvändarna har tydliga, färdiga mallar för var ”åt” kan komma in. Det enda mönster som verkar helt produktivt, i den meningen att elementen är i stort sett fritt kombinerbara, är kombinationer av verb och åt-fras där åt-frasen avser den som har nytta av något. Att någon utför något för någons räkning verkar överlag kunna uttryckas med prepositionen ”åt”: t.ex. ”tvätta bilen åt pappa, ringa efter en taxi åt kunden”. Till och med belägg av typen ”hon drömde åt honom att bli ordinarie adjunkt” förekommer i någon mån. Konstruktionen är produktiv i båda språkvarieteterna men uppenbart är att konstruktion med mottagare har tolkningsföreträde i vissa fall i finlandssvenskan: ”Filip skrev ett brev åt sin syster” tolkas av sverigesvenskar som att Filip skrev brevet för systerns räkning, medan finlandssvenskar överlag uppenbarligen tolkar det som att Filip skrev till sin syster, att systern var mottagare av brevet. Ungefär 20 % av alla belägg i båda materialen representerar fall där ”åt” utgör partikel. Verb och ”åt” är närmare förbundna med varandra än när ”åt” utgör normal preposition. Exempel på partikelbelägg är ”han kom inte åt strömbrytaren, det gick åt mängder med saft, landet får dra åt svångremmen, de roffade åt sig de bästa platserna”. Också partikelmaterialet ser på ett generellt plan väldigt lika ut i båda språkvarieteterna. Den största skillnaden uppvisar den reflexiva typen ”roffa åt sig”. Medan typen är mycket homogen i det sverigesvenska materialet är variationen större i det finlandsvenska. Dels uppträder fler verb i kombinationen (han köpte åt sig ett par jeans), dels vacklar ordföljden (han nappade åt sig ett paraply ~ han nappade ett paraply åt sig). Att ”åt” används mer i vissa funktioner i finlandsvenskan brukar förklaras med påverkan från finskans allativ (ändelsen -lle: hän antoi kirjan Astalle > hon gav en bok åt Asta). Allt tyder dock på att den finlandssvenska åt-användningen delvis är en relikt. I äldre sverigesvenska källor träffar man på ”åt” i sådana kontexter som numera är typiska för finlandsvenskan. Det finlandssvenska språkområdet ligger ute i periferin i relation till det språkliga centrum som förändringar sprider sig från (för svenskans del främst Stockholmstrakten) och typiskt för perifera områden är att de uppvisar ålderdomliga drag också när inga kontaktfenomen spelar in. Allativen kan naturligtvis ha bidragit till att bevara användningen av ”åt” i finlandssvenskan. Att det är just ”åt” som används” beror antagligen på att prepositionen har flest funktioner gemensamt med allativen rent kognitivt om man jämför med de betydligt mer frekventa prepositionerna ”till” och ”för”. Uppenbart är också att åt-användningen därtill lever sitt eget liv i finlandssvenskan. I vissa varieteter av finlandssvenska kan man t.ex. höra yttranden av typ ”alla fiskarna dog åt dom”. Som språklig enskildhet har det ingen finsk förebild med allativ. Yttrandet är ett exempel på töjning av en svensk konstruktion. Modell finns dels i det mönster där åt avser den som har nytta eller skada av något, dels i relationell användning av ”åt”: han är hantlangare åt Eriksson ~ han är Erikssons hantlangare. Vid språkkontakt är det överlag konstruktioner som har förebild i det låntagande språket som lånas in från det långivande språket, medan konstruktioner som saknar förebild är betydligt mindre benägna att vinna insteg.

Soveltuvuuskokeella täydennetty opiskelijavalinta : Seurantatutkimus eräiden sosiaali- ja terveysalan teknisluonteisten koulutusohjelmien (apuvälinetekniikka, hammastekniikka ja optometria) opiskelijavalinnan toteuttamisesta

Aptitude-based student selection: A study concerning the admission processes of some technically oriented healthcare degree programmes in Finland (Orthotics and Prosthetics, Dental Technology and Optometry). The data studied consisted of conveniencesamples of preadmission information and the results of the admission processes of three technically oriented healthcare degree programmes (Orthotics and Prosthetics, Dental Technology and Optometry) in Finland during the years 1977-1986 and 2003. The number of the subjects tested and interviewed in the first samples was 191, 615 and 606, and in the second 67, 64 and 89, respectively. The questions of the six studies were: I. How were different kinds of preadmission data related to each other? II. Which were the major determinants of the admission decisions? III. Did the graduated students and those who dropped out differ from each other? IV. Was it possible to predict how well students would perform in the programmes? V. How was the student selection executed in the year 2003? VI. Should clinical vs. statistical prediction or both be used? (Some remarks are presented on Meehl's argument: "Always, we might as well face it, the shadow of the statistician hovers in the background; always the actuary will have the final word.") The main results of the study were as follows: Ability tests, dexterity tests and judgements of personality traits (communication skills, initiative, stress tolerance and motivation) provided unique, non-redundant information about the applicants. Available demographic variables did not bias the judgements of personality traits. In all three programme settings, four-factor solutions (personality, reasoning, gender-technical and age-vocational with factor scores) could be extracted by the Maximum Likelihood method with graphical Varimax rotation. The personality factor dominated the final aptitude judgements and very strongly affected the selection decisions. There were no clear differences between graduated students and those who had dropped out in regard to the four factors. In addition, the factor scores did not predict how well the students performed in the programmes. Meehl's argument on the uncertainty of clinical prediction was supported by the results, which on the other hand did not provide any relevant data for rules on statistical prediction. No clear arguments for or against the aptitude-based student selection was presented. However, the structure of the aptitude measures and their impact on the admission process are now better known. The concept of "personal aptitude" is not necessarily included in the values and preferences of those in charge of organizing the schooling. Thus, obviously the most well-founded and cost-effective way to execute student selection is to rely on e.g. the grade point averages of the matriculation examination and/or written entrance exams. This procedure, according to the present study, would result in a student group which has a quite different makeup (60%) from the group selected on the basis of aptitude tests. For the recruiting organizations, instead, "personal aptitude" may be a matter of great importance. The employers, of course, decide on personnel selection. The psychologists, if consulted, are responsible for the proper use of psychological measures.

Written Cancer Narratives : An Ethnomedical Study of Cancer Patients' Thoughts, Emotions and Experiences

Since the second half of the 20th century, cancer has become a dominant disease in Western countries, endangering people regardless of age, gender, race or social status. Every year almost eight million people die of cancer worldwide. In Finland every fourth person is expected to fall ill with cancer at some stage of his or her life. During the 20th century, along with rapid changes in the medical system, people s awareness of cancer has increased a great deal. This has also influenced the image of cancer in popular discourse over the past decades. However, from the scientific point of view there is still much that is unclear about the disease. This thesis shows that this is a big problem for ordinary people, as, according to culture-bound illness ideology, people need an explanation about the origin of their illness in order to help them cope. The main aim of this thesis is to examine the process of being ill with cancer from the patient s point of view, in order to analyse attitudes and behaviour towards cancer and its significance and culture-bound images. This narrative-based study concentrates on patients voicings , which are important in understanding the cancer experience and when attempting to make it more open within current cultural and societal settings. The Kun sairastuin syöpään ( when I fell ill with cancer ) writing competition organised by Suomen Syöpäpotilaat ry (the Finnish Cancer Patients Association), Suomen Syöpäyhdistys ry (the Finnish Cancer Union), and Suomalaisen Kirjallisuuden Seuran kansanrunousarkisto (the Finnish Literary Society Folklore Archive) was announced on the 1st of May 1994 and lasted until the 30th of September 1994. As a result, a total of 672 cancer narratives, totalling 6384 pages, were received, filled with experiences relating to cancer. Written cancer narratives form a body of empirical data that is suitable for content or textual analysis. In this thesis, content analysis is adopted in order to become familiar with the texts and to preselect the themes and analytical units for further examination. I use multiple perspectives in order to interpret cancer patients ideas and reasoning. The ethnomedical approach unites popular health beliefs that originated in Finnish folk medicine, as well as connecting alternative medicine, which patients make use of, with biomedicine, the dominant form of medicine today. In addition to this, patients narratives, which are composed of various structural segments, are approached from the folklorist s perspective. In this way they can be seen as short pathographies, reconstructions of self-negotiation and individual decision making during the illness process. Above all, cancer patients writing describe their feelings, thoughts and experiences. Factors that appear insignificant to modern medicine, overwhelmed as it is by medical technologies that concentrate on dysfunctional tissue within diseased bodies. Ethnomedical study of cancer patients writings gives access to the human side of cancer discourse, and combines both medical, and popular, knowledge of cancer. In my view, the natural world and glimpses of tradition are bound together with one general aim within cancer narratives: to tackle the illness and mediate its meanings. Furthermore, the narrative approach reveals that participants write with the hope of offering a different interpretation of the cancer experience, and thus of confronting culturally pre-defined images and ideologies.

A Story about a Message that was a Story: Message Form and its Implications to Knowledge Flow

Knowledge Flow, my dear friend! I would like to introduce you to a close relative of yours: Organizational Communication. You might want to take a moment to hear what your newfound kin has to say. As bright as you are dear Flow, you're missing a piece of the puzzle - for one cannot study any aspect of an organization relating to communication without acknowledging the message. Without a message, communication does not exist. Organizational Communication has always appreciated this. Perhaps the time has come for you to join rank and do so too? The main point of this work is to prove that the form of a message considerably affects communication, interpretation - and knowledge flow. As stories are at the heart of this thesis; and entertaining, reader-friendly communication its main argument, the entire manuscript is written in story form and is intentionally breaking academic writing tradition as far as writing style goes. Each chapter reads as a story of sorts and put together they create a grand narrative of my journey as a PhD student, the research I have conducted and the outcomes of this work. Thus if a reader hopes to make any sense of this title, she must read it in the same way one would read a novel, from beginning to end. This is a thesis with three aspirations. First, it sets out to prove that knowledge flow cannot be studied without a message. Second, it moves on to give the reader a once-over of a much used message form: storytelling. After these two goals are tackled the path is clear to research if message form indeed is as essential as claimed. I do so through both a qualitative and a quantitative study. The former acted as both a stepping stone into the research area and as an inspirational pilot, from which the research design for the larger quantitative study was drawn. Together, these two studies answered my research question - and allowed me to fulfill the third, final and foremost aspiration of this study - bridging the gap between two separate fields of knowledge management: knowledge flow and storytelling.

Against the Vagueness Argument

In this paper I offer a counterexample to the so called vagueness argument against restricted composition. This will be done in the lines of a recent suggestion by Trenton Merricks, namely by challenging the claim that there cannot be a sharp cut-off point in a composition sequence. It will be suggested that causal powers which emerge when composition occurs can serve as an indicator of such sharp cut-off points. The main example will be the case of a heap. It seems that heaps might provide a very plausible counterexample to the vagueness argument if we accept the idea that four grains of sand is the least number required to compose a heap—the case has been supported by W. D. Hart. My purpose here is not to put forward a new theory of composition, I only wish to refute the vagueness argument and point out that we should be wary of arguments of its form.

Tibetan Written Images : A Study of Imagery in the Writings of Dhondup Gyal

Dhondup Gyal (Don grub rgyal, 1953 - 1985) was a Tibetan writer from Amdo (Qinghai, People's Republic of China). He wrote several prose works, poems, scholarly writings and other works which have been later on collected together into The Collected Works of Dhondup Gyal, in six volumes. He had a remarkable influence on the development of modern Tibetan literature in the 1980s. Examining his works, which are characterized by rich imagery, it is possible to notice a transition from traditional to modern ways of literary expression. Imagery is found in both the poems and prose works of Dhondup Gyal. Nature imagery is especially prominent and his writings contain images of flowers and plants, animals, water, wind and clouds, the heavenly bodies and other environmental elements. Also there are images of parts of the body and material and cultural images. To analyse the images, most of which are metaphors and similes, the use of the cognitive theory of metaphor provides a good framework for making comparisons with images in traditional Tibetan literature and also some images in Chinese, Indian and Western literary works. The analysis shows that the images have both traditional and innovative features. The source domains of images often appear similar to those found in traditional Tibetan literature and are slow to change. However, innovative shifts occur in the way they are mapped on their target domains, which may express new meanings and are usually secular in nature if compared to the religiosity which often characterizes traditional Tibetan literature. Dhondup Gyal's poems are written in a variety of styles, ranging from traditional types of verse compositions and poems in the ornate kāvya-style to modern free verse poetry. The powerful central images of his free verse poems and some other works can be viewed as structurally innovative and have been analysed with the help of the theory of conceptual blending. They are often ambiguous in their meaning, but can be interpreted to express ideas related to creativity, freedom and the need for change and development.

Language universals and linguistic complexity : Three case studies in core argument marking

In this dissertation I study language complexity from a typological perspective. Since the structuralist era, it has been assumed that local complexity differences in languages are balanced out in cross-linguistic comparisons and that complexity is not affected by the geopolitical or sociocultural aspects of the speech community. However, these assumptions have seldom been studied systematically from a typological point of view. My objective is to define complexity so that it is possible to compare it across languages and to approach its variation with the methods of quantitative typology. My main empirical research questions are: i) does language complexity vary in any systematic way in local domains, and ii) can language complexity be affected by the geographical or social environment? These questions are studied in three articles, whose findings are summarized in the introduction to the dissertation. In order to enable cross-language comparison, I measure complexity as the description length of the regularities in an entity; I separate it from difficulty, focus on local instead of global complexity, and break it up into different types. This approach helps avoid the problems that plagued earlier metrics of language complexity. My approach to grammar is functional-typological in nature, and the theoretical framework is basic linguistic theory. I delimit the empirical research functionally to the marking of core arguments (the basic participants in the sentence). I assess the distributions of complexity in this domain with multifactorial statistical methods and use different sampling strategies, implementing, for instance, the Greenbergian view of universals as diachronic laws of type preference. My data come from large and balanced samples (up to approximately 850 languages), drawn mainly from reference grammars. The results suggest that various significant trends occur in the marking of core arguments in regard to complexity and that complexity in this domain correlates with population size. These results provide evidence that linguistic patterns interact among themselves in terms of complexity, that language structure adapts to the social environment, and that there may be cognitive mechanisms that limit complexity locally. My approach to complexity and language universals can therefore be successfully applied to empirical data and may serve as a model for further research in these areas.

Rätt som argument : Leo Mechelin och finska frågan 1886-1912

Right as an Argument. Leo Mechelin and the Finnish Question 1886-1912 At the turn of the 20th century the Finnish Question rose up as a political and juridical issue at the international arena. The vaguely précised position of Finland in the Russian empire led to diverse conclusions concerning the correctness of the February manifesto of 1899. It was predominantly among a European elite of politicians, cultural workers and academics the issue rose some interest. Finns were active making propaganda for their cause, and they put an emphasis on the claim that the right was on the Finnish side. In the study Elisabeth Stubb compare the Finnish, Russian and European statements about the Finnish Question and analyse their use of right as an argument. The Finnish Question offers at the same time a case study of a national entity which possesses a political sphere of life but is not fully independent, and its possibilities to drive its interests in an international context. Leo Mechelin (1839-1914), the leader of the Finnish propaganda organization abroad, is used as a point of departure. The biographical stance is formed into a triangle, where Leo Mechelin, the idea of right and the Finnish Question abroad are the three cornerstones. The treatment of one cornerstone sheds a ligth on the two others. The metaphor of triangulation also worked as a method to reach "a third stance" in a scinetific and political issue that usually is polarised into two opposite alternatives. An adherence to a strict legal right could not in the end offer a complete, unquestionable and satisfactory solution to the Finnsih Question, it was dependent on "the right of state wisdom and sound insight". The Finnish propaganda abroad used almost completely alternative ways of making politics. The propaganda did not have a decisive effect on countries' official politics, but gained unofficial support, especially in the public opinion and in academic statements. Mechelin claimed that the political field was dependent on public opinion and scientific research. Together with the official politics these two fields formed a triangle that shared the task of balancing the political arena and preventing it from making unwise decisions of taking an unjust turn. The international sphere worked as a balancing part in the Finnish Question. Mechelin tried by claiming the status of state for Finland's part to secure the country a place at the official international arena. At the same time, and especially when the claim was not fully adopted, he emphasised, and in a European context worked for, that right would become the guiding light not only for international relations, but also for the policy making in the inner life of the state.