Viimeinen matka : Toimintatutkimus kirkollisen hautauskentän professiostruktuurista

This study is a qualitative examination of the professional structure of the ecclesias-tical funeral field. The research material is based on 13 funeral cases in the archdio-cese. The researcher participated in all the funerals and memorial events, interviewed the closest survivors, the officials of the funeral agency and the ecclesiastical actors. The material was collected by means of observation and recording of the interviews, and was later transcribed and analyzed. The actors in this study are the survivors, the funeral agencies and the church. The survivors act as the buyers and users of the products (funeral services) who require both the funeral agencies and the church to assist them with the problems that the death has caused. The numbers of actions related to the death and to the funerals - the rituals of death - are placed on the action field, which in this study is called the funeral field. In this field, the researchquestion focused space and power, and the actions on the funeral field are highly ritualized. The theoretical model comes from Pierre Bourdieu. The study showed an action structure on the funeral field in which the survivors first contacted a funeral agency, which then contacted the other actors of the field, re-served the date and place for the funeral, and organised the funeral arrangements. The funeral agencies arranged an opportunity for the survivors to have a last look at the deceased when he or she was placed in the coffin, and they held a moment of the prayer (if desired) before removing the deceased from the hospital's chapel. The sur-vivors contacted the pastor of the funeral much later. The pastor also participated in the memorial event. The survivors contacted the church musician through via pastor. In some cases, the survivors had neither met nor even seen the musician prior to the actual funeral service. Still, the music was of great importance to the survivors. In the research interviews, tensions emerged to some extent between the funeral agencies and the ecclesiastical actors; these actors attempted to resolve these tensions through organising negotiations. In the beginning of the 20th century, the family took an active part in the preparations of the deceased and in the arrangements of the funerals, whereas this study showed that these days, survivors often transfer the preparations to the funeral agencies. The professional side of the funeral field has grown. The funeral agencies can be seen as providers of full services that act on the survivors' behalf, aspiring to high individu-ality and aiming to fulfil the survivors' wishes. In practise, the role of the church in carrying out the last journey was reduced in the research cases to the actual funeral. In several cases, the pastor or the cantor of the funeral had never before seen the per-son in the coffin at any stage of life or death. The proportion of cremations in funeral cases has increased rapidly, however, special issues related to these cremations (such as the possibility of holding a funeral service for the already cremated deceased) have seen little consideration in the church. In the church's liturgies on funeral rites, cremation is frequently overlooked. The pastors or the cantors did not participate in either the burial of the funeral urn or in the scattering of the deceased's ashes. The verger took care of it. The parishes had no adopted standard practices for cremations, yet in each case for the survivors that moment was crucial.

Zorros märke : Manligt identitetsbygge i Per Pettersons roman "Jeg forbanner tidens elv"

Avhandlingens syfte är att belysa hur porträtten av jagberättaren Arvid och hans mor växer fram i Per Pettersons roman Jeg forbanner tidens elv. Det paradigm jag utgår ifrån är det psykoanalytiska. Förutom texter av Sigmund Freud och Jacques Lacan stöder jag mig på texter av Peter Brooks och Terry Eagleton. För en tolkning av Arvids sätt att berätta sin historia använder jag mig av James Phelans tankar kring den opålitliga berättaren . Analysen bygger på en närläsning av romanen och några av de intertexter som förekommer i den. Av dessa är särskilt myten om kung Oidipus samt berättelsen om Zorro centrala för förståelsen av Arvids personlighet och hur den manliga identiteten byggs. Andra centrala intertexter som granskas närmare är Erich Maria Remarques roman Triumfbågen och Somerset Maughams roman Den vassa eggen. Porträttet av mor belyses indirekt via den funktion hon har i Arvids berättelse. Arvids porträtt analyseras ur två olika perspektiv. I uppsatsens första del, Romanbygget , undersöker jag hur romanen är uppbyggd och hur bilden av Arvid formas genom vad han berättar om sin mor, sitt liv, sin bakgrund och sina uppväxtår. Det perspektiv som Konung Oidipus i Freuds tolkning av det antika dramat ger, lyfter, som en nyckel in i romanen, fram dynamiken mellan Arvid, mor och den övriga familjen. I romanen dödas far i psykisk bemärkelse, han blir medvetet föraktad och förbisedd som manlig förebild och identifikationsobjekt. Arvids fixering vid mor gör att han ser sig själv med hennes ögon. Också bröderna får sin gestalt som rivaler i kampen om mor. I ljuset av den oidipala problematiken framhåller jag Arvids olösta relation till familjemedlemmarna som den avgörande orsaken till Arvids misslyckanden i livet och hans oförmåga att forma en fungerande och stabil vuxenidentitet. Men jag föreslår också en tidig, omedveten fadersidentifikation, symboliserad av Zorro och Zorros magiska märke, som i sublimeringen eventuellt finner sin lösning i en dröm om att bli författare. I uppsatsens andra del Berättarrösten undersöker jag Arvids sätt att berätta utgående ifrån Phelans tankar kring den opålitliga berättaren . Jag analyserar några centrala avsnitt i romanen med avseende på hur berättarröstens och den implicita författarens framställningar överensstämmer eller skiljer sig ifrån varandra. I min läsning är Arvid en komplext pålitlig och opålitlig berättare. Arvid framhåller i sin berättelse och i sina återblickar ett tillrättalagt och i någon mån förskönat porträtt av sig själv, en livslögn vars upplösning enligt min mening antyds i de avslutande kapitlen. För min förståelse av psykoanalysens teori och hur den kan tillämpas i litteraturforskningen är Ludwig Wittgensteins tankar om bildens användning centrala. I avsnittet om Zorro tar jag kortfattat upp frågan hur psykoanalytisk litteraturtolkning kan leda vilse i form av övertolkning, det vill säga att analysen övergår i fantasi. En annan möjlig felkälla som jag lyfter fram i analysen är att romanen tolkas av en svenskspråkig läsare som eventuellt läser in andra nyanser i den norska texten, än vad författaren avsett. Jag tar också upp frågan om Arvid i Pettersons tidigare produktion och huruvida det är frågan om en fortgående berättelse om Arvid Jansen under olika livsbetingelser. Mitt intryck är att det inte är fråga om ett enhetligt personporträtt utan olika frågeställningar som modelleras ur samma material.