Sustainability and Mission Drift in Microfinance

Microfinance institutions (MFIs) are constrained by double bottom-lines: meeting social obligations (the first bottom-line) and obtaining financial self-sufficiency (the second bottom-line). The proponents of the first bottom-line, however, are increasingly concerned that there is a trade-off between these two bottom-lines—i.e., getting hold of financial self-sufficiency may lead MFIs to drift away from their original social mission of serving the very poor, commonly known as mission drift in microfinance which is still a controversial issue. This study aims at addressing the concerns for mission drift in microfinance in a performance analysis framework. Chapter 1 deals with theoretical background, motivation and objectives of the topic. Then the study explores the validity of three major and related present-day concerns. Chapter 2 explores the impact of profitability on outreach-quality in MFIs, commonly known as mission drift, using a unique panel database that contains 4-9 years’ observations from 253 MFIs in 69 countries. Chapter 3 introduces factor analysis, a multivariate tool, in the process of analysing mission drift in microfinance and the exercise in this chapter demonstrates how the statistical tool of factor analysis can be utilised to examine this conjecture. In order to explore why some microfinance institutions (MFIs) perform better than others, Chapter 4 looks at factors which have an impact on several performance indicators of MFIs—profitability or sustainability, repayment status and cost indicators—based on quality-data on 353 institutions in 77 countries. The study also demonstrates whether such mission drift can be avoided while having self-sustainability. In Chapter 5 we examine the impact of capital and financing structure on the performance of microfinance institutions where estimations with instruments have been performed using a panel dataset of 782 MFIs in 92 countries for the period 2000-2007. Finally, Chapter 6 concludes the study by summarising the results from the previous chapters and suggesting some directions for future studies.

Hypertension, kardiotoxicitet och njursvikt i samband med tyrosinkinashämmaren sunitinib

Nybildning av blodkärl från tidigare existerande kärl, angiogenes, är ett väsentligt skede vid tumörtillväxt. Denna process regleras av bland annat tillväxtfaktorer, var av den vaskulära endoteliala tillväxtfaktorn har en central roll. Hämning av angiogenes kan ske antingen extracellulärt med hjälp av humaniserade monoklonala antikroppar eller intracellulärt med hjälp av småmolekylära hämmaren. Sunitinib är en småmolekylär multikinashämmare och inhiberar flera tyrosinkinasreceptorer som påverkar tumörtillväxten och metastasutvecklingen vid cancer. Sunitinibs främsta indikationer är gastrointestinala stromacellstumörer, metastaserad njurcellscancer och neuroendokrina tumörer i bukspottskörteln. Behandling med tyrosinkinashämmare orsakar biverkningar som hypertension, kardiotoxicitet och njursvikt, vilka antas bero på de hämmande effekterna på mål som inte är väsentliga för anti-cancer-aktiviteten (”off-target” biverkningar). Bland annat AMP-aktiverat proteinkinas (AMPK), ett kinas som upprätthåller metabolisk homeostas i hjärtat, inhiberas av sunitinib och antas framkalla kardiovaskulära biverkningar. För att reducera ”off-target” biverkningar strävar man till att hitta alternativ som minskar de skadliga effekterna utan att den terapeutiska aktiviteten försvagas. Bland annat ett begränsat kaloriintag har uppvisat skyddande effekt på hjärtat via mekanismer sammankopplade till ökad resistens mot oxidativ stress, inflammation och mitokondriell dysfunktion, samt avtagande apoptos och autofagi. Detta sker delvis genom aktivering av enzymet Sirt1. Syftet med den här studien var att undersöka ifall kaloribegränsning skyddar mot kardiovaskulära och renala biverkningar inducerade av sunitinib hos råttor. Dessutom studerades vilka signalkedjor i cellen som medverkar. I studien användes 40 spontant hypertensiva råttor samt 10 normotensiva Wistar-Kyoto råttor. Försöksdjuren delades in i fem grupper beroende på behandling; I WKY kontroll, II SHR kontroll, III SHR + kaloribegränsning 70 %, IV SHR + sunitinib 3 mg/kg och V SHR + sunitinib 3 mg/kg + kaloribegränsning 70 %. Behandlingsperioden var åtta veckor. Blodtrycket mättes varje vecka med svansmanchett, urinutsöndringen undersöktes vecka 4 och vecka 8 med metabolismburar, ultraljudsundersökning av hjärtat utfördes sista veckan och blodkärlens respons till acetylkolin och natriumnitroprussid studerades i samband med avlivning. Proteinerna Sirt1 och AMPK analyserades i hjärtat med Western blotting samt förekomsten av makrofagmarkören ED1 i njurarna med immunhistokemi. Studien visade att sunitinibdosen 3 mg/kg är mycket väl tolererbar hos råttor eftersom sunitinib inte orsakade högre blodtryck, kraftigare hypertrofi eller mer omfattande njurskada jämfört med obehandlade SHR- grupper. Utgående från resultaten kan man också konstatera att kaloribegränsningen har positiva kardiovaskulära effekter.