5 resultados para Fairchild, J. H. (Joy Hamlet), 1790-1859.

em Helda - Digital Repository of University of Helsinki


Relevância:

20.00% 20.00%

Publicador:

Resumo:

Sommaren 1788 drabbades den svenska flottan av en svÃ¥rartad febersjukdom. Febern, som senare definierats som febris recurrens el. Ã¥terfallsfeber, hade sitt ursprung i den ryska flottan. Besättningen ombord skeppet Vladislav, krigsbytet frÃ¥n slaget vid Hogland, bar pÃ¥ ett stort antal smittade klädlöss. Efter flottans ankomst till Sveaborg spred sig sjukdomen snabbt bland manskapet, men även bland fästningens garnison. För¥llandena inom militären, bÃ¥de inom lantarmén och framför allt inom flottan, var gynnsamma för epidemiers spridning. De trÃ¥nga utrymmena, den ensidiga kosten, det undermÃ¥liga dricksvattnet, den bristande hygienen: allt gynnade uppkomsten och spridningen av olika epidemier. Manskapets försämrade allmäntillstÃ¥nd gjorde, att sjukdomarna blev mera förödande än vad de i andra för¥llanden skulle ha varit. Bristen pÃ¥ manskap och material under Gustav III:s ryska krig var enormt, bl.a. var bristen pÃ¥ medicinsk personal och -utrustning skriande. DÃ¥ flottan och armén drabbades av en epidemi av katastrofala dimensioner stod myndigheterna hjälplösa. Epidemin visaqr tydligt hur illa förberett hela kriget var och hur misskött flottans sjukvÃ¥rd var. PÃ¥ Sveaborg var för¥llandena fruktansvärda. Halva garnisonen uppges ha avlidit, och det lÃ¥g travar av lik överallt. Kaserner m.fl. byggnader adapterades till provisoriska lasarett och det rÃ¥dde brist pÃ¥ allt. De medicinska myndigheterna representerades av den till fästningen skickade andra fältläkaren, som tillsammans med läkarna pÃ¥ fästningen gjorde sitt bästa i enlighet med tidens vÃ¥rdmetoder. DÃ¥ den svenska örlogsflottan i november seglat över tilll Karlskrona spred sig epidemin i staden. Sjukdomen grasserade ocksÃ¥ bland de civila. DÃ¥ sjukdomens orsak och utbredningssätt var okända, kunde man varken hindra epidemin frÃ¥n att spridas eller genomföra adekvata vÃ¥rdmetoder. Tvärtom, med de hemförlovade bÃ¥tsmännen spred sig sjukdomen även till de övriga delarna av riket. Under 1789 var flottan p.g.a. de mÃ¥nga sjukdomsfallen närmast operationsoduglig. Under vÃ¥rvintern och vÃ¥ren 1790 avtog epidemin. Epidemin var ett svÃ¥rt medicinskt problem. För att utreda situationen i Karlskrona skickade den tillförordnade regeringen, utredningskommissionen och Collegium medicum sina egna representanter till staden. De olika läkarnas sjukdomssyner grundade sig främst pÃ¥ tron om sjukdomars uppkomst genom miasma och förbättrandet av luftkvaliteten sÃ¥gs som en väsentlig vÃ¥rdform. I arbetet ¤mförs de olika myndigheternas och nÃ¥gra av de pÃ¥ platsen varande läkarnas syn pÃ¥ sjukdomens art, dess orsaker och ursprung. De flesta ¤rleder sjukdomen till den ryska flottan, och nämner nÃ¥gon form av smitta. Som främsta sjukdomsorsak nämns dock miasma och de rekommenderade vÃ¥rdformerna representerade den humoralpatologiska synen. Förste amiralitetsläkaren Arvid Faxe representerar dock en annan Ã¥sikt, i det att han enbart tror pÃ¥ sjukdomens överföring via smitta. Epidemin var ocksÃ¥ ett politiskt problem. Epidemin var en lokal angelägenhet ända till dess att flottans operationer ¤mmades av manskapsbristen, varefter den blev ett ärende pÃ¥ ¶gsta nivÃ¥. Kungen ingrep sommaren 1789 genom att grunda en kommision med rätt vidsträckta befogenheter. I Karlskrona verkar de militära myndigheterna och läkarna ha misstrott och skuldsatt varandra för katastrofen, och för¥llandet mellan de till staden sända utredarna och militärerna var likasÃ¥ inflammerat. Genom källorna Ã¥terspeglas rivalitet, avund och inbördes konkurrens. Personalbristen var svÃ¥r, och den skyldiga söktes utanför den egna kretsen. Den danskfödde apotekaren med sina pÃ¥stott ot¤nliga mediciner blev en ypperlig syndabock. Örlogsflottan beräknas i sjukdomar ha förlorat omkring 10.000 man i döda, huvudsakligen i Karlskrona (civila inberäknade). Armén och SkärgÃ¥rdsflottan uppges likadeles ha mist omkring 10.000 man, medan antalet i strid stupade armésoldater endast var ca 1500. Sammanlagt antas alltsÃ¥ ca 20.000 människor ha mist livet; bÃ¥de i Ã¥terfallsfeber, men även i andra, samtidigt grasserande farsoter. I denna siffra är inte de övriga delarna av riket inberäknade. Epidemin i frÃ¥ga kan alltsÃ¥ pÃ¥ goda grunder anses vara det svenska 1700-talets största medicinska katastrof.