Looking-Glass Reflections : Norms in translating Lewis Carroll

This thesis in the field of translation studies focusses on the role of norms in the work of a literary translator. Norms are seen as guidelines for the translator; they also reflect the way the target audience either accepts or rejects the translation. Thus they are of an intersubjective nature. The theoretical background of the study is based on the views on norms of Andrew Chesterman and Gideon Toury. The writer makes use of her own editing and publishing experience, as well as her experience in translating Lewis Carroll, considering these in respect to theoretical views of norms and vice versa. The aim is also to bring to light some of the tacit knowledge related to translating, editing and publishing in Finland. The study has three angles. First, the writer introduces the norms of Finnish literary translation as gathered from her own working experience. The sources from which these norms arise and which affect them are briefly described. Six central translation norms emerge; they are described and exemplified through cases of Carroll translation. Secondly, a small-scale questionnaire study is presented. This was carried out in order to sound the normative views of other translators and to limit the role of subjectivity. The views of the informants largely support the set of norms presented by the writer, although the norms of quotability and harmony between translation and illustration do not arise. Instead, the answers give rise to a seventh, ethical norm, which is labelled the norm of integrity. Thirdly, there is a brief presentation of Lewis Carroll, his Alice books and their translation history in Finland. The retranslation hypothesis and the motives of retranslation are considered in the light of the work of Outi Paloposki and Kaisa Koskinen. The final part of the thesis plunges into actual translation work. It includes one and a half chapters of Through the Looking-Glass (Alicen seikkailut peilintakamaassa) as translated into Finnish by the writer. The translation commentary first discusses a number of recurring and general translation points; the running commentary then analyses 77 individual translation solutions and their justifications. The writer uses introspection as a way of reflecting on her own translation process, its decisive points and the role of norms therein. Keywords: Translation studies, Carroll, norms

Vänner, kolleger och gynnare : Namngivningen av de finska fästningsverken under Augustin Ehrensvärds tid

Under 1700-talets andra hälft hörde Sveriges nya fästningar i öst (Helsingfors, Sveaborg, Lovisa och Svartholm) till rikets största satsningar. Fästningsprojektet leddes med undantag av ett par avbrott av Augustin Ehrensvärd (1710 1772). När arbetet tog fart namngavs de enskilda fästningsverken i så gott som alla fall efter samtida personer. Under Ehrensvärds tid tillämpades denna namngivning på omkring femtio av Sveaborgs och Helsingfors fästningsverk samt på Lovisas och Svartholms totalt aderton verk. Genom personerna de knöts till berättar namnen en hel del om Augustin Ehrensvärds samtid och omvärld. Hur de gjorde det är denna avhandlings huvudfråga. Källmaterialet utgörs av relationsritningar och brev, medan de teoretiska ramarna står att finna i nätverksteori och onomastiska teorier om namnmönster. Ehrensvärd förklarade sin namngivningspraxis för sin överordnade, tronföljaren Adolf Fredrik, 1749 i samband med att Gustavssvärd med fästningsverk namngavs: tanken var att namnge bastioner efter de som bidragit till arbetets framgång och att namnge utanverk efter officerare vid fästningsbygget. Innebörden av Ehrensvärds ord framgår ur namnbeståndet. De största grupperna består av ämbetsmän och militärer. Med de som bidragit till arbetets framgång avsågs sålunda den lokala eliten: landshövdingar som involverats i fästningsbygget samt högre och lägre militärer som tjänstgjorde vid fästningarna. Redan från början syns en klar hierarki i namngivningen. Medan landshövdingarna och de högre militärerna tillägnades bastioner, fick de lägre officerarna se mindre fästningsverk namngivna efter sig, helt i enlighet med Ehrensvärds egen beskrivning. Utanför de ovan nämnda grupperna, hedrades en hel del personer som inte konkret hade engagerats i fästningsbygget. Denna namngivning kan förklaras å ena sidan inom ramen för Ehrensvärds sociala nätverk och å andra sidan mot bakgrund av riksdagspolitiken i frihetstidens Sverige. Av de två förklaringsmodeller bör Ehrensvärds personliga vänskaper ses som en bidragande orsak, medan de politiska motiven utgjorde en avgörande orsak. Som en del av Ehrensvärds nätverk kan de gynnare ses som hade stöttat Ehrensvärd under hans karriär samt hans närmaste medarbetare vid fästningsbygget, ofta officerer han själv handplockat. Namngivningens politiska aspekt syns i det stora antalet riksråd som tillägandes bastionnamn. Vid sidan om riksråden hedrades också talmän vid de samtida riksdagarna. En komparativ studie i namngivningen av fästningsverk vid samtida och äldre svenska fästningar framhäver Ehrensvärd som en innovativ namngivare. Fästningsverk namngivna efter kungligheter verkar ha varit en norm, som också Ehrensvärd anknöt till genom ett fåtal namn. Däremot var namn efter personer inte vanliga, vilket gav den Ehrensvärdska namngivningen en förhållandevis stark anknytning till samtiden. Denna aspekt bekräftas om namnen ses mot bakgrund av 1700-talets uppfattning om ära och äregirighetens samhälleliga nytta. I denna uppfattning syns bakgrunden till förekomsten av personer med både hög och låg status i Ehrensvärds namngivning. Sammanfattningsvis speglar namnen på de finska fästningsverken sin samtid genom den byråkratiska, militära och politiska elit de representerar samt genom motiveringen till dem.