Kronisk njursjukdom hos typ 1 diabetiker utan albuminuri

Inledning Diabetisk nefropati är den mest fruktade diabeteskomplikationen. Utvecklingen av nefropati har redan länge undersökts genom mätning av mängden albuminutsöndring i urinen. Nyligen har man upptäckt att njurfunktionen kan vara nedsatt oberoende av albuminuri. Mål Att undersöka prevalensen samt associationer av kronisk njursvikt utan albuminuri (nonalbuminuric renal disease eller NARD) hos typ 1 diabetiker. Betydelsen av blodtrycksmedicinering, speciellt ACE-/AT2-inhibitorer, behandlas också. Material och metoder Studien ingår i den nationella multicenterstudien FinnDiane. En population på ca. 4000 typ 1 diabetiker har analyserats. Patienter med nefropati utan albuminuri identifierades. Statistiska analyser gjordes med SPSS 19.0. Njurfunktionen (eGFR) estimerades med CKD-EPI ekvationen. Resultat Prevalensen av NARD inom den normoalbuminura gruppen var 3,5%, prevalensen hos män 1,0% samt hos kvinnor 5,4%. Sammanlagt 79 patienter med NARD (12 män och 67 kvinnor) identifierades. ACE-/AT2-inhibitorer kan påverka prevalensen av NARD men inte statistiskt signifikant (p=0,067). Risken för progression av NARD till mikroalbuminuri var betydligt större hos denna grupp (p=0,006) i jämförelse med den normoalbuminura gruppen med normal njurfunktion. I en överlevnadsanalys framkom att mortaliteten var högre inom mikroalbuminuri-gruppen än inom NARD-gruppen (p<0,001, ålders- samt könskorrigerat). Diskussion Prevalensen av NARD var lägre än i motsvarande studier utomlands på typ 2 diabetiker. NARD patienterna hade en ökad risk för progression till mikroalbuminuri men inte en ökad mortalitet. ACE-/AT2-inhibitorerna kan delvis förklara NARD fenomenet. Nya studier med ett större antal NARD patienter behövs för en noggrannare utredning.

Macrophages in regressed and progressed uveal melanoma

Uveal melanoma (UM) is the most common primary ocular malignancy in adults. In Finland, approximately 50 new cases are diagnosed yearly. Up to 50% of UM metastasize, mostly to the liver, although other organs are also affected. Despite improvements in the management of the primary tumour, the survival rates of patients with metastatic UM are poor. Until the 1970s, UMs were treated by enucleation i.e. removal of the eye. Currently, UM is usually treated by brachytherapy, which is known to influence tumour cells and blood vessels. UMs enucleated both primarily and secondarily after brachytherapy contain tumour-infiltrating macrophages, and a high number of macrophages in primary UM is associated with a shorter survival and a higher microvascular density (MVD) within the tumour tissue. The latter is independently associated with a shorter time to metastatic death. Macrophages have several diverse roles depending on their response to variable signals from the surrounding microenvironment. They function as scavengers, as producers of angiogenic and growth factors as well as proteases, which modulate extracellular matrix. Thus, tumour invasiveness and the risk for metastasis increase with increasing macrophage density. The aim of this study was to evaluate the effects of regression and progression of UM on macrophage numbers and microcirculation factors. Tumour regression is induced by primary brachytherapy, and tumour progression is evidenced by the development of metastases. Understanding the biological behaviour of UMs in the both states may help us in finding new treatment modalities against this disease. To achieve these aims case-control analyses of irradiated UMs and primarily-enucleated eyes (34 matched pairs) were performed. UMs were stained immunohistochemically to detect macrophages, extravascular matrix (EVM) loops and networks, and MVD. Following brachytherapy, a lower MVD was observed. The average number of macrophages remained unchanged. Considering that irradiated melanomas may still contain proliferating tumour cells, a clinically-relevant consequence of my study would be the reassurance that the risk for metastasis is likely to be reduced, given that the low MVD in untreated UMs indicates a favourable prognosis. The effect of progression on macrophages was studied in a paired analysis of primarily-enucleated UM and their corresponding hepatic metastases (48 pairs). A cross-sectional histopathological analysis of these pairs was carried out by staining both specimens in a similar way to the first study. MVD was greater in hepatic metastases than in corresponding primary tumours, and the survival of the patient tended to be shorter if hepatic metastases had a higher MVD. Hepatic metastases had also more dendritic macrophages than the primary UMs. Thus, the progression to metastasis seems to alter the inflammatory status within the tumour. Furthermore, determining MVD of biopsied hepatic metastases may serve as a supplementary tool in estimating the prognosis of patients with metastatic uveal melanoma. After irradiation, the majority of treated eyes have been clinically observed to have pigmented episcleral deposits. A noncomparative clinical case series of 211 irradiated UM eyes were studied by recording the number and location of pigmented episcleral deposits during follow-up visits after brachytherapy. For the first time, the study described pigmented episcleral deposits, which are found in the most UM eyes after brachytherapy, and proved them to consist of macrophages full with engulfed melanin particles. This knowledge may save patients from unnecessary enucleation, because episcleral pigmented deposits might be mistaken for extrascleral tumour growth. The presence of pigmented macrophage-related episcleral deposits was associated with plaque size and isotope rather than with tumour size, suggesting that, in addition to tumour regression, radiation atrophy of retinal pigment epithelium and choroid contributes to the formation of the deposits. In the paired (the same 34 pairs as in the first study) cross-sectional study of irradiated and non-irradiated UMs, clinically-visible episcleral deposits and migrating macrophages in other extratumoral tissues were studied histopathologically. Resident macrophages were present in extratumoral tissues in eyes with both irradiated and non-irradiated UM. Irradiation increased both the number of CD68+ macrophages in the sclera beneath the tumour and the number of clinically-observed episcleral macrophages aggregates. Brachytherapy seemed to alter the route of migration of macrophages: after irradiation, macrophages migrated preferentially through the sclera while in non-irradiated UMs they seemed to migrate more along the choroid. In order to understand the influence of these routes on tumour progression and regression in the future, labelling and tracking of activated macrophages in vivo is required.

Den medeltida svenska hustrun och lagen : En studie i förmyndarskap, begränsningar och möjligheter 1350-1442

Denna studie behandlar kvinnans juridiska handlingsutrymme under Magnus Erikssons lagar 1350-1442. Det har länge antagits att den gifta kvinnan under medeltiden var omyndig, eftersom hon enligt lagen skulle ha en målsman (på fornsvenska malsman). Senare tids forskning har dock börjat påpeka att kvinnan inte var omyndig i dagens bemärkelse, men inte desto djupare utvecklat frågan om hennes rättigheter. Genom att jämföra lagtexterna med praxis har jag undersökt hur lagutrymmet som stadgade att en make skulle vara sin hustrus malsman påverkade kvinnans rättigheter. Under den undersökta tidsperioden tycks malsmanskapet inte i någon större utsträckning ha juridiskt begränsat kvinnan, men praxis visar att tradition och praktikaliteter bjöd att maken i allmänhet representerade sin hustru i juridiska göromål. Studien visar att representation inte nödvändigtvis indikerade myndighet, och att det faktum att hustrun representerades av sin make inte medförde omyndighet. Männens konstanta kontakt med den juridiska världen och kvinnornas synnerligen begränsade dito kom ändå på sikt att minska hennes juridiska medvetenhet, och därmed hennes möjlighet att påverka. Den viktigaste slutsatsen är likväl denna begränsning inte var lagstadgad. I studien tar jag också ställning till olika genusteoretiska förklaringsmodeller, nämligen enkönsmodellen och teorin om skilda sfärer. Enligt enkönsmodellen, som utvecklades av Laqueur i början av 1990-talet, sågs inte kvinnan och mannen som två olika kön, utan som olika grader av en man. Kvinnan skulle enligt det vara en mindre utvecklad variant av mannen. Resultaten i studien tyder dock snarare på att kvinnor och män sågs som två olika kön, men att de verkade inom olika sfärer. Den avgörande faktorn var förmågan att föda barn, där de som födde barn tillhörde en privat sfär, med hemmet i centrum, och de som inte födde barn tillhörde en offentlig sfär, där juridik, politik och ekonomi ingick. Därför argumenterar jag för att män förväntades sköta de juridiska göromålen även för sin hustru, eftersom det tillhörde hans sfär. Hustrun hade dock möjligheten, både enligt lagen och enligt praxis, att själv sköta exempelvis försäljningar och upprätta testamenten, och begränsades snarare av sitt kön än av genusstrukturer. Studien lyfter också fram problematiken med det diversifierade svenska medeltida samhället, och ifrågasätter traditionen med en indelning i endast två genus, en manlighet och en kvinnlighet. Resultaten tyder på att det var stora lokala skillnader beträffande en hustrus begränsningar och möjligheter, och att lagarna mer fungerade som riktlinjer än som faktiska regler. På grund av källmaterialets beskaffenhet går det inte att avgöra på vilket sätt social status spelade in, även om det är rimligt att anta att det fanns betydande skillnader mellan rikets övre och lägre skikt. Däremot finns det inget som indikerar att hustruns malsman skulle ha varit liktydig med det nutida målsman någonstans i riket, eller i någon samhällsgrupp.

Familjära förmaksflimrets karaktär i långtids EKG registrering

Målsättningen med denna studie var att karaktärisera familjära fall av förmaksflimmer (FA) och bestämma förekomsten av fokalt fött FA i detta material. Undersökningsmaterialet bestod av FA patienter på Mejlans rytmkardiologiska klinik, samt familjemedlemmar till dessa. För detta arbete analyserades 24 eller 48 timmars ambulatoriskt EKG på 42 personer. Bland dessa fanns 17 familjer av flera generationer vilka studerades närmare, främst med avseende på förekomsten av fokala triggrar. 40% av FA fallen uppfyllde de uppställda kriterierna för fokalt FA. Denna siffra är signifikant lägre än de ca 80% som tidigare rapporterats vid non-familjärt enskilt FA. Detta kunde tyda på en vid familjärt FA ökad känslighet i förmaken för ändå förekommande men lågfrekventa fokala triggrar. Undersökningen visade att en detaljanalys av 24 timmars Holter registrering är ett användbart sätt att kartlägga förmaksflimrets bakgrund.

Vänner, kolleger och gynnare : Namngivningen av de finska fästningsverken under Augustin Ehrensvärds tid

Under 1700-talets andra hälft hörde Sveriges nya fästningar i öst (Helsingfors, Sveaborg, Lovisa och Svartholm) till rikets största satsningar. Fästningsprojektet leddes med undantag av ett par avbrott av Augustin Ehrensvärd (1710 1772). När arbetet tog fart namngavs de enskilda fästningsverken i så gott som alla fall efter samtida personer. Under Ehrensvärds tid tillämpades denna namngivning på omkring femtio av Sveaborgs och Helsingfors fästningsverk samt på Lovisas och Svartholms totalt aderton verk. Genom personerna de knöts till berättar namnen en hel del om Augustin Ehrensvärds samtid och omvärld. Hur de gjorde det är denna avhandlings huvudfråga. Källmaterialet utgörs av relationsritningar och brev, medan de teoretiska ramarna står att finna i nätverksteori och onomastiska teorier om namnmönster. Ehrensvärd förklarade sin namngivningspraxis för sin överordnade, tronföljaren Adolf Fredrik, 1749 i samband med att Gustavssvärd med fästningsverk namngavs: tanken var att namnge bastioner efter de som bidragit till arbetets framgång och att namnge utanverk efter officerare vid fästningsbygget. Innebörden av Ehrensvärds ord framgår ur namnbeståndet. De största grupperna består av ämbetsmän och militärer. Med de som bidragit till arbetets framgång avsågs sålunda den lokala eliten: landshövdingar som involverats i fästningsbygget samt högre och lägre militärer som tjänstgjorde vid fästningarna. Redan från början syns en klar hierarki i namngivningen. Medan landshövdingarna och de högre militärerna tillägnades bastioner, fick de lägre officerarna se mindre fästningsverk namngivna efter sig, helt i enlighet med Ehrensvärds egen beskrivning. Utanför de ovan nämnda grupperna, hedrades en hel del personer som inte konkret hade engagerats i fästningsbygget. Denna namngivning kan förklaras å ena sidan inom ramen för Ehrensvärds sociala nätverk och å andra sidan mot bakgrund av riksdagspolitiken i frihetstidens Sverige. Av de två förklaringsmodeller bör Ehrensvärds personliga vänskaper ses som en bidragande orsak, medan de politiska motiven utgjorde en avgörande orsak. Som en del av Ehrensvärds nätverk kan de gynnare ses som hade stöttat Ehrensvärd under hans karriär samt hans närmaste medarbetare vid fästningsbygget, ofta officerer han själv handplockat. Namngivningens politiska aspekt syns i det stora antalet riksråd som tillägandes bastionnamn. Vid sidan om riksråden hedrades också talmän vid de samtida riksdagarna. En komparativ studie i namngivningen av fästningsverk vid samtida och äldre svenska fästningar framhäver Ehrensvärd som en innovativ namngivare. Fästningsverk namngivna efter kungligheter verkar ha varit en norm, som också Ehrensvärd anknöt till genom ett fåtal namn. Däremot var namn efter personer inte vanliga, vilket gav den Ehrensvärdska namngivningen en förhållandevis stark anknytning till samtiden. Denna aspekt bekräftas om namnen ses mot bakgrund av 1700-talets uppfattning om ära och äregirighetens samhälleliga nytta. I denna uppfattning syns bakgrunden till förekomsten av personer med både hög och låg status i Ehrensvärds namngivning. Sammanfattningsvis speglar namnen på de finska fästningsverken sin samtid genom den byråkratiska, militära och politiska elit de representerar samt genom motiveringen till dem.