Ensam inför existensen : ensamheten som grundtematik i Inger Edelfedlts romaner

Intentionen med denna uppsats kan väsentligen uppdelas i två sektioner: att först undersöka hur temat ensamhet uttrycks i Inger Edelfeldts romaner med huvudsaklig utgångspunkt i Kamalas bok, och att sedan relatera detta existentiellt genomströmmade ensamhetstema till den filosofiska existentialismen i Jean-Paul Sartres tappning.Som hon beskrivs av Edelfeldt är människan oundvikligen fånge i ensamheten. Alla hennes ansträngningar att erfara gemenskap faller om intet och inför denna bistra verklighet genomlever människan ett främlingsskap emellan sig själv och omvärlden; en alienation som fullständigt omformar och snedvrider hennes uppfattning av sig själv. Som en röd tråd löper alltså ensamheten som ett grundtema genom Edelfeldts romanproduktion och blir i de senare verken allt mer framträdande. Det är följaktligen särskilt i dessa senare romaner som åtskilliga betydande likheter med den filosofiska existentialismen kan uppvisas. Människans obevekliga fångenskap i en utsatt tillvaro präglad av ensamhet och ångest – där befrielse annan än den funnen i flykten ifrån ansvaret (mängdförsjunkenheten) och i livslögnen (den onda tron) saknas – är densamma i såväl Edelfeldts prosa som i existentialismens doktriner. Den alienation som upplevs av Edelfeldts romankaraktärer kan på goda grunder relateras till Sartres Äcklet. I Edelfeldts verk uteblir emellertid människans tillblivelse som den större individen i det valögonblicket; det moment i vilket Sartre ser människans enda möjlighet. Slutligen överväger dock de textuella likheterna emellan Inger Edelfeldts romaner och den franska existentialismen, och därför föreligger alltså tydliga spår av nämnda filosofi i Edelfeldts verk.