För fredens bevarande : svenska konsulers rapporter från Alger 1730-1830

År 1729 grundades ett svenskt konsulat i den osmanska lydstaten Alger, en av de fyra så kallade Barbareskstaterna. Till de svenska konsulernas uppgifter i Alger hörde bland annat överräckandet av så kallade fredsgåvor, friköpandet av svenska undersåtar som hamnat i algeriskt slaveri och förmedlandet av underrättelser gällande lokala händelser. Konsulerna skrev i sina rapporter till Kommerskollegium om till exempel samhälleliga utvecklingar, skeppstrafik och audienser med dejen, den algeriska härskaren. Dessa rapporter fungerar som källmaterialet för avhandlingen. Syftet med avhandlingen är att belysa de svenska konsulernas verksamhet i Barbareskstaterna, vilket uppfylls genom att tre forskningsfrågor ställs till materialet. För det första studeras konsulernas roll som diplomatiska representanter och fredsmedlare med en förankring i forskning om tidigmodern diplomati och europeiska diplomatiska förhållanden med Osmanska riket och Barbareskstaterna. För det andra undersöks på vilka sätt konsulerna arbetade för att skapa så kallad mänsklig säkerhet för svenska undersåtar, det vill säga hur de agerade för att beskydda svenska sjömäns liv och frihet och vilken roll de spelade i skapandet av ett system för mänsklig säkerhet för Sverige och även för det kollektiva kristna Europa. För det tredje analyseras konsulernas syn på Alger och dess invånare med avstamp i teorier om orientalism med betoning på Ann Thomsons forskningsresultat gällande den samtida europeiska intelligentians syn på Barbareskstaterna som tyranniskt styrda och stagnerade samhällen. Resultaten av undersökningen är att konsulerna spelade en avgörande roll för uppehållandet och bevarandet av Sveriges fred mer Alger i och med att deras fysiska närvaro och erfarenhet av islamiska diplomatiska konventioner gav dem möjligheter till att skapa personliga relationer till regenter och andra högt uppsatta personer. Dessa relationer var även viktigt för att konsulerna skulle kunna skapa mänsklig säkerhet, eftersom konsulernas yrkeskunskap i flera fall var det enda som stod mellan en tillfångatagen svensk besättning och slaveri. Konsulerna rapporterade dessutom om både de övriga europeiska makternas handlande och den algeriska kryssarflottans rörelser och fungerade således som en form av spioner, något som var typiskt för tidigmoderna diplomater. Det gynnade även konsulerna att rapportera på ett dylikt sätt, eftersom framhävandet av deras yrkeskunskap förstärkte deras oumbärlighet i Kommerskollegiums ögon. Ett ytterligare forskningsresultat är att den syn på Barbareskstaterna som framträder ur rapporterna inte skiljer sig märkbart från den samtida europeiska synen: Alger presenteras som ett stagnerat och tyranniskt samhälle som präglas av våld och som endast kan förbättras genom att det intas och kontrolleras av européer.