Esiselvitys Satakunnan rannikon ruovikoista ja merenrantaniityistä

Ranta-alueidemme tila on heikentynyt merkittävästi viime vuosikymmeninä. Vesistöjen rehevöityminen sekä ranta-alueiden laidunnuksen ja niiton huomattava vähentyminen 1950-luvun jälkeen ovat johtaneet avointen rantaniittyjen ja vesialueiden umpeenkasvuun. Varsinais-Suomen ELY-keskuksen VELHO-hanke testasi ja kehitti ranta-alueiden hoidon suunnittelua kolmella alueella Lounais-Suomessa. Ranta-alueiden monikäyttösuunnittelulla tarkoitetaan rantojen kokonaisvaltaista tarkastelua, jossa huomioidaan aiempi maankäyttöhistoria, nykyhetken tilanne, maanomistajan mielipide alueen kehittämisestä sekä tulevaisuuden maankäyttömahdollisuudet. Tavoitteena on sovittaa yhteen ranta-alueiden eri käyttömuotoja. Hyödynnettävien ruovikoiden, avoimena ylläpidettävien rantaniittyjen ja säilytettävien ruovikoiden välille pyritään löytämään optimaalinen verkosto siten, että suunnittelualueiden vesien ja luonnon tilan parantaminen hyödyttää myös paikallisia asukkaita ja yrittäjiä. Tässä raportissa esitellään yhden toiminta-alueen ranta-alueiden monikäyttösuunnittelualueen valintaa varten tehty esiselvitys Satakunnan rannikon ruovikoista ja kunnostettavista merenrantaniityistä. Esiselvitys tehtiin pääosin paikkatietotarkasteluna koko Satakunnan rannikolla. Keskeisenä taustatietona oli v. 2008 julkaistu Selkämeren rannikkovesien tila, vesikasvillisuus ja kuormitus- raportti, sekä maa- ja metsätalousalueiden monimuotoisuutta ja kosteikkoja käsittelevät yleissuunnitelmat. Hyödyntämällä vanhoja maankäyttökarttoja (venäläiset topografikartat 1900-luvun alusta), sekä uusimpia peruskarttoja ja ilmakuva-aineistoja alueen karttatarkastelussa pyrittiin löytämään potentiaaliset kunnostettavat merenrantaniityt, laajimmat yhtenäiset ruovikkoalueet, maisemallisesti ja virkistyskäytön kannalta merkitykselliset alueet sekä kohteet, joista maastokäyntien yhteydessä luultavimmin löytyisi vanhan maankäytön, pitkään jatkuneen niiton tai laidunnuksen, johdosta arvokasta lajistoa. Satakunnan rannikon laajojen, potentiaalisten kunnostettavien merenrantaniittyjen, sekä hyödynnettävien maa- ja vesiruovikoiden yhteisalaksi saatiin n. 1800 hehtaaria. Maalle sijoittuu näistä noin 1200 hehtaaria ja vesiruovikoita on n. 600 hehtaaria. Kohteet on esitetty kartoilla. Eniten potentiaalista merenrantaniityksi kunnostettavaa alaa on Porissa, jossa on myös eniten jo hoidon piirissä olevaa alaa. Nämä sijoittuvat suurelta osin Natura 2000-alueille. Toiseksi eniten on mahdollista rantaniittyalaa Eurajoella. Merenrantaniittyverkoston täydentämiseen soveltuvia kohteita kannattaa siis etsiä nimenomaan näiltä alueilta. Myös vesiruovikoita on runsaasti Porissa ja Merikarvialla, joten puhtaasti pinta-alatarkastelun perusteella nämä vaikuttavat hyvin potentiaalisilta ranta-alueiden monikäyttösuunnittelukohteina vesiruovikoiden hyödyntämisen osalta. Vesiruovikkokeskittymistä on laajin (190 ha) Merikarvian Peipunlahti-Pooskerinlahti-Merimaanlahti. Hoitotoimia tulisi suunnata sinne, missä on ollut laajalti pitkään jatkunutta perinteistä maankäyttöä ja laajoja kunnostuskelpoisia kokonaisuuksia. Rehevöitymisen ja umpeenkasvun aiheuttamien haittojen lieventämisen lisäksi saadaan näille alueille suunnatulla hoidolla samalla runsaasti luonnon monimuotoisuushyötyjä, sillä nämä kohteet ovat usein kasvillisuudeltaan ja lajistoltaan edelleen rikkaita ja nopeimmin uudelleen kunnostettavissa, mikä säästää kunnostukseen käytettävissä olevia niukkoja resursseja. Ranta-alueiden monikäyttösuunnittelun tapaiselle suunnittelulle on tarvetta Satakunnan rannikolla jo tehdyn suunnittelun (Eurajoki-Luvia) lisäksi etenkin Merikarvian Peipun-Pooskerinlahdessa, Porin Ahlaisten Mustalahden alueella ja Keikveden alueella. Myös Porin Preiviikinlahdella ja mahdollisesti Kokemäenjokisuussa voi Natura-alueilla olla jatkossa tarvetta alueille laadittuja hoito- ja käyttösuunnitelmia tarkempaan toimenpidesuunnitteluun. Raporttiin on poimittu esimerkkinä myös joitakin indikaattorilajeja, jotka voivat vaikuttaa Satakunnan rannikolla monikäyttösuunnittelualueen valintaan tai rajaukseen, sekä suunnittelun tavoitteiden asettamiseen.

Tillståndet i våra strandområden har blivit avsevärt sämre under de senaste decennierna. Eutrofieringen av sjöarna och vattendragen samt det att betning och slåtter av strandområdena har minskat betydligt sedan 1950-talet har lett till att öppna strandängar och vattenområden har vuxit igen. Egentliga Finlands NTM-centrals VELHO-projekt testade och utvecklade planeringen av vården av strandområden i tre områden i sydvästra Finland. Med mångbruksplaneringen av strandområdena avses en helhetsomfattande behandling där den tidigare markanvändningshistorien, det aktuella läget, markägarnas åsikt om områdets utveckling samt framtidens markanvändningsmöjligheter beaktas. Målet är att samordna strandområdenas olika användningsformer. Syftet är att finna det optimala nätverket mellan vassar som utnyttjas, strandängar som upprätthålls och vassar som bevaras så att när planeringsområdenas vattendrag och naturens tillstånd förbättras också lokala invånare och företagare drar nytta av det. Denna rapport är en förutredning över vassar och sådana havsstrandängar som kan iståndsättas vid kusten i Satakunta. Den utgör grunden för valet av ett mångbruksplaneringsområde för strandområdena i ett verksamhetsområde. Förutredningens material utgjordes i huvudsak av geografisk informationsdata från hela kusten i Satakunta. Den främsta källan till bakgrundsmaterial var rapporten Selkämeren rannikkovesien tila, vesikasvillisuus ja kuormitus (Tillståndet för Bottenhavets kustvatten, vattenvegetation och belastning) som publicerades 2008 samt generalplanerna för naturens mångfald och våtmarkerna inom jordbruks- och skogsbruksområden. I kartutredningen av området utnyttjades gamla markanvändningskartor (ryska topografikartor från början av 1900-talet), de nyaste grundkartorna samt flygbildsmaterial. Målet var att med hjälp av dem finna potentiella havsstrandängar som kan iståndsättas, de största enhetliga vassområdena, områden som med tanke på landskap och fritidsbruk är betydelsefulla samt objekt där man genom fältbesök mest sannolikt hittar arter som tack vare gammal markanvändning, långvarig slåtter eller betning är värdefulla. Den sammanlagda arealen av vidsträckta havsstrandängar som kan iståndsättas samt land- och vattenvassar som kan utnyttjas vid kusten i Satakunta kalkylerades till 1800 hektar. Av dessa ligger cirka 1200 hektar på land och cirka 600 hektar är vass i vatten. Objekten presenteras i kartorna. Mest havsstrandäng som potentiellt kan iståndsättas finns i Björneborg, där det också finns mest strandäng som redan vårdas. Dessa finns till stor del inom Natura 2000-områden. Näst mest potentiell strandängsareal finns i Eurajoki. Det lönar sig alltså att söka objekt som lämpar sig för komplettering av nätverket av havsstrandängar speciellt i dessa områden. Det finns också rikligt med vattenvassar i Björneborg och Merikarvia och därför verkar dessa på basis av enbart arealstudien vara potentiellt goda som mångbruksplaneringsobjekt med tanke på utnyttjandet av vattenvassarna. Den mest vidsträckta vattenvassruggen (190 ha) är Peipunlahti-Pooskerinlahti-Merimaanlahti i Merikarvia. Vårdåtgärderna ska riktas till områden där den traditionella markanvändningen har fortgått länge och det finns omfattande helheter som lämpar sig att iståndsättas. Vården av dessa områden lindrar skadorna som eutrofieringen och igenväxningen har orsakat och medför samtidigt stor nytta med tanke på den biologiska mångfalden. Dessa områden är nämligen ofta fortfarande rika till sin växtlighet och sitt artbestånd och kan iståndsättas snabbast, vilket sparar på de knappa iståndsättningsresurserna. Utöver den redan utarbetade planen (Eurajoki-Luvia) finns det behov av planering som liknar mångbruksplanering vid kusten i Satakunta i synnerhet i Peipun-Pooskerinlahti i Merikarvia, i Mustalahti-området i Ahlais i Björneborg och Keikvesi-området. Också i Preiviikinlahti i Björneborg och eventuellt i Kumo älvs mynning kan det i Natura-områdena i fortsättningen finnas behov för åtgärdsplanering som är mera detaljerad än de skötsel- och användningsplaner som utarbetats för områdena. I rapporten finns också exempel på några indikatorarter som kan påverka valet eller avgränsningen av mångbruksplaneringsområdet samt på målsättningen i planeringen vid kusten i Satakunta.