Förutsättningarna för psykiatrisk vård oberoende av patientens vilja och patientens rättsskydd vid fattandet av vårdbeslutet

I arbetet analyseras de i mentalvårdslagen (1990/1116) stadgade förutsättningarna för psykiatrisk sjukhusvård oberoende av patientens vilja gällande myndiga patienter för vilka inte har utsetts en intressebevakare före fattandet av vårdbeslutet, samt bakgrunden till och en del av de svårigheter som förknippas med denna form av vård och härtill anknutet beslutsfattande. Problemen tillspetsas framförallt i situationer av intressekonflikt mellan patientens intressen respektive samhällets intressen. Utgångspunkten ligger främst i finländsk mentalvårdslagstiftning och rättspraxis, men för att på ett ändamålsenligt sätt kunna redogöra för bakgrunden till och förutsättningarna för dylikt förvaltningsrättsligt beslutsfattande görs även relevanta kopplingar till medicinska (psykiatriska) yrkesetiska riktlinjer och mentalvårdslagstiftning inom övriga Norden. Analysen omfattar även den Europeiska människorättsdomstolens praxis i fall som gäller frihetsberövande på basis av psykiatrisk vård, närmare bestämt artikel 5 (1)(e) i den europeiska människorättskonventionen. Patientens självbestämmanderätt, frihet och integritet är utgångspunkterna för alla slags vårdförhållanden. Dessa inbegriper bl.a. frivillighet och informerat samtycke då en person söker vård. Möjligheten att förordna en person till psykiatrisk vård oberoende av dennes vilja är ett lagstadgat undantag till dessa principer. Beslutsfattandet är bundet till strikta lagstadgade förutsättningar, vilkas bedömning kräver juridisk, men framförallt medicinsk kunskap, vilket också skapar gränser och utmaningar för de yrkespersoner som arbetar med dylika ärenden. Kombinationen av psykiatri, etik och juridik är nödvändig, men inte alltid enkel att göra, vilket märks inte minst på terminologin som tillämpas i mentalvårdslagstiftningen. I arbetet analyseras en del av den terminologi som tillämpas inom finsk och övrig nordisk mentalvårdslagstiftning. Syftet är att visa att definitionerna, tolkningarna, terminologin och synsättet på psykisk ohälsa som tillämpas inom den finländska mentalvårdslagstiftningen jämförelsevis kanske inte är de mest lämpliga eller tidsenliga. En annan svår uppgift, som framförallt lagstiftaren ställ(t)s inför, är utformningen av mentalvårdslagstiftning som är tillräckligt flexibel för att tillåta beaktande av särdragen i varje enskilt ärende, men som samtidigt är strikt nog för att förhindra godtycke och missbruk. En person som lider av allvarlig psykisk ohälsa befinner sig oftast i en ytterst utsatt position, och är ofta begränsat eller inte alls kapabel att göra en korrekt bedömning av sig själv och sin situation. Således sker den starka betoningen av patientens självbestämmanderätt på både gott och ont. Det är kanske inte alltid i en psykiatrisk patients bästa att få bestämma själv, vilket också är en av frågorna som omfattas av analysen i arbetet. Eftersom det psykiatriska vårdbeslutet till karaktären är ett (skriftligt) förvaltningsbeslut, skiljer det sig samtidigt från övrigt beslutsfattande inom vårdsektorn, vilket till största delen utgör faktisk förvaltningsverksamhet. För patienten innebär vårdbeslutet också ett administrativt frihetsberövande. Ingreppet i patientens grundläggande fri- och rättigheter är särskilt stort och upplevs ofta som mycket kränkande, och därför ställs särskilt strikta krav på iakttagande av det lagstadgade beslutsförfarandet och vårdförutsättningarna samt tillgodoseendet av patientens rättsskydd. Den offentliga hälso- och sjukvården är verksamhet som är underställd den offentliga förvaltningen, vilket innebär att de allmänna förvaltningsrättsliga rättsskyddsgarantierna är tillämpliga. I och med vårdbeslutets karaktär av förvaltningsbeslut, kan ändring i beslutet sökas genom besvär hos förvaltningsdomstolen. Dessa är också några av de frågor som behandlas i arbetet.

Tutkielmassa analysoidaan mielenterveyslaissa (1990/1116) säädetyt edellytykset potilaan tahdosta riippumattomaan psykiatriseen hoitoon, jonka kohteena on täysivaltainen potilas, ja jolle ennen hoitopäätöksen tekemistä ei ole määrätty edunvalvojaa. Tutkielman kohteena on erityisesti näiden hoitopäätösten tausta, sekä osa niistä ongelmista ja erityiskysymyksistä, jotka yhdistetään tähän hoitomuotoon ja päätöksentekoon. Ongelmat kärjistyvät varsinkin eturistiriitatilanteissa potilaan ja yleisen edun välillä. Tutkielman lähtökohta on pääasiallisesti suomalaisessa lainsäädännössä ja hallinnollisessa oikeuskäytännössä. Asianmukaisen selostuksen antamiseksi mainitun päätöksenteon taustasta ja edellytyksistä analyysi on kytketty myös erilaisiin psykiatrien ammattieettisiin toimintaohjeisiin ja muiden Pohjoismaiden mielenterveyslainsäädäntöön. Analyysi käsittää myös Euroopan ihmisoikeustuomioistuimen oikeuskäytäntöä tapauksissa, jotka koskevat Euroopan ihmisoikeussopimuksen 5 (1)(e) artiklaa, eli vapaudenriistoa psykiatrisen hoidon perusteella. Jokaisen hoitosuhteen lähtökohtana on potilaan itsemääräämisoikeus, vapaus ja koskemattomuus. Tämä käsittää mm. vapaaehtoisuutta ja potilaan tietoon perustuvan suostumuksen antamista hoitotilanteessa. Mahdollisuus määrätä henkilö tahdosta riippumattomaan psykiatriseen hoitoon on poikkeus näistä periaatteista. Päätöksenteko on sidottu tiukkoihin laissa säädettyihin edellytyksiin, joiden arvioiminen vaatii juridista, mutta ennen kaikkea lääketieteellistä asiantuntemusta. Tämä luo väistämättä sekä haasteita, että rajoja näiden asioiden parissa työskenteleville ammattihenkilöille. Psykiatrian, etiikan ja oikeustieteen yhdistelmä on välttämätön, joskin ei aina helppo tehdä. Tämä huomataan varsinkin mielenterveyslainsäädännössä käytetystä terminologiasta. Tutkielmassa analysoidaan eri käsitteitä, joita sovelletaan suomalaisessa ja muiden Pohjoismaiden mielenterveyslainsäädännössä. Tarkoitus on näyttää, ettei suomalaisessa mielenterveyslainsäädännössä sovellettu käsitys mielenterveydenhäiriöistä ja –sairauksista, eikä verratessa siinä käytettyjä määritelmiä, termejä ja tulkintoja ehkä ole sopivimmat tai ajanmukaisimmat. Toinen vaikea tehtävä, jonka erityisesti lainsäätäjä kohtaa, on sellaisen mielenterveyslainsäädännön kehittäminen, joka on toisaalta tarpeeksi joustava, jotta voidaan huomioida kaikki yksittäistapauksiin liittyvät seikat, ja toisaalta tarpeeksi tiukka ja yksityiskohtainen estämään väärinkäyttöä ja mielivaltaa. Vakavasta mielenterveydenhäiriöstä kärsivän henkilön asema on useimmiten erittäin heikko. Usein henkilö ei osaa tehdä oikeaa päätelmää itsestään eikä tilanteestaan. Potilaan itsemääräämisoikeuden korostuneessa painotuksessa voi siten näissä tilanteissa olla sekä hyvä että kehnompi puoli. Aina itsemäärääminen ei ehkä ole psykiatrisen potilaan edun mukaista, mikä on myös yksi tutkielmassa käsiteltävistä kysymyksistä. Päätös potilaan määräämisestä tahdosta riippumattomaan psykiatriseen hoitoon on ominaisuudeltaan hallintopäätös. Tämän takia se eroaa hoitosektorin muusta päätöksenteosta, josta valtaosa on tosiasiallista hallintotoimintaa. Potilaalle sellainen hoitopäätös merkitsee myös hallinnollista vapaudenriistoa. Potilaan perusvapauksien ja –oikeuksien rajoittaminen tällä tavalla on varsin tuntuva, ja on potilaalle myös erittäin loukkaava. Tämän takia asetetaan erityisen tiukat vaatimukset laissa säädetyn päätöksentekomenettelyn ja hoitoedellytysten noudattamiseksi, sekä potilaan oikeussuojan takaamiseksi. Julkinen terveyden- ja sairaanhoito on julkisen hallinnon alaisuuteen kuuluvaa toimintaa, mikä tarkoittaa että yleiset hallinto-oikeudelliset oikeussuojatakeet ovat sovellettavia. Koska hoitopäätös on ominaisuudeltaan hallintopäätös, siihen voidaan hakea muutosta valittamalla hallinto-oikeuteen. Nämä ovat myös tutkielmassa käsiteltäviä aiheita.