Aga, disciplin och fostran i den svenska folkskolan 1945-1959. : En studie om 1947 års skoldisciplinutredning, Skolöverstyrelsens direktiv i fostrans- och disciplinfrågor samt hanteringen av frågan om skolagan i Tunabygdens lärarklubb.

Denna historieuppsats (15hp) handlar om aga- och skoldisciplinsfrågorna i den svenska folkskolan. Undersökningens syfte är att granska hur disciplinsfrågorna i folkskolan hanterades före och efter agaförbudet på både nationell och lokal nivå. För att uppnå detta mål har i första hand tre olika källor använts, nämligen 1947 års skoldisciplinutredning, protokoll från Tunabygdens lärarklubb och dess studiecirkel samt Skolöverstyrelsens anvisningar till folkskolelärarna efter att agan hade förbjudits i folkskolan. Skoldisciplinutredningen kom som en följd av protesterna från lärarkåren och Skolöverstyrelsen till ett agaförbud. Disciplinutredningen kom inte fram till något agaförbud utan snarare fram till flera disciplinsfrämjande förslag. I Tunabygdens lärarklubb och dess studiecirkel bedrevs diskussioner som berörde aga, disciplin och fostran överhuvudtaget. Lärarklubben och folkskolestyrelserna i landet var emot ett agaförbud, men inte enbart för rätten i sig att få aga elever, utan också för att de var emot en stark centralstyrning som de upplevde fanns och som ifrågasatte lärarnas yrkesprofession. Skolöverstyrelsens anvisningar kom 1959, året efter agaförbudet och den handlade mycket om skolans och lärarnas fostrande uppgifter. Fungerande disciplin i klassen ansågs vara lika viktig som innan agaförbudet och det handlade om att ändra formerna för denna disciplin. För att upprätthålla ett fungerande disciplin ansåg Skolöverstyrelsen att det var oerhört viktigt att lära känna igen skolbarnet och dess hemförhållanden. För att kontrollera detta hade bl.a. lärare och skolläkare viktiga roller i hemmens hjälp att fostra barnen rätt, då tilltron till barnens föräldrar och uppväxtmiljö var låg från Skolöverstyrelsens sida.

Landsbygdens lärjungar : En studie av den sociala rekryteringen vid realskolan i Rättvik 1930-1959

Syftet med denna uppsats är att undersöka den sociala bakgrunden hos elever som läste vid Realskolan i Rättvik mellan åren 1930 och 1959. Källmaterialet består av antagnings- och avgångsmatriklar från Realskolan i Rättvik där uppgifter om elevens kön, faderns yrke, eventuell examen samt om eleven valt att läsa vidare på gymnasium efter avslutad skolgång hämtats. Ovanstående insamlad data visar vilken socialgrupp och vilket kön eleverna hade som läste på skolan, vilka som avbröt sina studier i förtid samt vilka som läste vidare på gymnasium efter realexamen. Indelningen i socialgrupper har gjorts utifrån SCB’s socioekonomiska indelning, SEI. Resultatet visar att elevernas sociala bakgrund har varierat över tid och även varierat mellan könen. Resultatet visar även att denna variation stämmer överens med omvärldens förändringar, där samhälleliga och social förändringar avspeglar sig i resultatet. Resultatet visar att de största variationerna återfinns i de lägre socialgrupperna, socialgrupp 2 och 3, där hemmansägarnas och arbetarnas barn befinner sig.

Théâtre du Grand-Guignol : Les mécanismes de la peur dans deux pièces du théâtre médical d’André de Lorde et Alfred BinetL’Obsession et Une leçon à la Salpêtrière .

Le Grand-Guignol n’a reçu que peu d’attention critique sérieuse jusqu’à la fin des années 1980. Ce petit théâtre a pendant 65 ans, de 1897 à 1962, offert des pièces d’un genre nouveau mêlant terreur, violence et souvent érotisme. Le succès était au rendez-vous et le Théâtre du Grand-Guignol est longtemps resté une attraction incontournable de Paris. Les pièces choisies pour ce mémoire sont issues de ce répertoire et ont cela de particulier qu’elles ont été écrites en collaboration entre un écrivain, André de Lorde, et un psychologue, Alfred Binet. Malgré leurs différences, ces pièces ont une constante, un point commun : elles suscitent toutes la peur chez le spectateur. C’est précisément la façon dont Binet et de Lorde établissent cette peur à travers leurs pièces qui sera l’objet d’étude de ce mémoire. Ce mémoire se limite à l’analyse de deux œuvres en particulier : L’Obsession, et Une leçon à la Salpêtrière. Appréhender la notion de peur dans une œuvre théâtrale impose de réfléchir non seulement aux thèmes développés mais également à la construction dramatique du récit et à sa mise en scène. Dans le cas spécifique d’une pièce Grand-Guignol, il y aura une dimension supplémentaire à inclure : ce que l’on peut appeler « l’expérience Grand-Guignol ». De quelles façons le fait même d’aller voir une pièce dans ce théâtre participait-il à l’anticipation et au sentiment de peur nécessaire à l’efficacité des pièces ?  Après un bref rappel de l’histoire du Grand-Guignol, les causes externes comme le quartier de Montmartre, mais aussi les habiles coups publicitaires des premiers directeurs artistiques ainsi que la configuration du théâtre lui-même sont étudiées pour montrer comment elles ont largement contribué à créer un véritable mythe autour du Grand-Guignol. Dans la deuxième partie, une analyse spécifique des deux pièces mentionnées précédemment est faite. Les questions suivantes ont été posées : sur quels thèmes pouvaient bien jouer les auteurs pour toucher leur public ? En quoi ces thèmes reflétaient-ils les peurs de l’époque, c’est-à-dire de la « Belle Epoque » ? Dans la dernière partie, une analyse textuelle et scénique a été faite au cours de laquelle il a été tenté de comprendre comment les auteurs provoquent et entretiennent la peur et l’angoisse à travers à la fois la construction dramatique des pièces et leurs jeux de scène.